På Sandsjöbackadrumlinen. Foto: Christer Hedberg

##Racerapport Sandsjöbacka Ultratrippel

På den lilla pizzerian med igenimmade rutor står det ett 30-tal löpare och (på ren göteborgska) “knôr”. Det har krävts många klippningar av merinoullsfår för att utrusta denna skara löpare med långkalsonger, underställströjor, strumpor, mössor och vantar. Det är iskallt ute, en bit under 10 minusgrader och det är 25 minuter till start av detta första lopp av fem totalt som ingår i arrangemanget Sandsjöbackatrail. Själv skall jag genomföra ultratrippeln, dvs inleda med prologen denna fredagskväll om 26 km i mörker följt av 44 km på lördagen och slutligen ta mig hela 82 km från Tjolöholms slott till Slottskogsvallen på snöbemängda stigar under den avslutande etappen på söndagen.

Det råder uppsluppen stämning på platsen, vi har utrustats med GPS-spårsändare som skall rapportera vår position för att kunna plotta den i webbläsare och mobilappar. Hur hamnade jag egentligen här? Låt oss gå tillbaka några månader, till den fjärde och femte juli 2015.

Dessa sommardagar var de varmaste i Skåne 2015, termometern var uppe och nosade på 30 grader i skuggan och jag sprang mitt livs första 100-mileslopp, dvs 16 mil i en loop runt Österlen i Skåne. Om denna resa kan ni läsa här.

När jag återhämtat mig efter den bedriften tog det inte lång tid förrän jag kände att jag behövde ett nytt mål att sträva efter, träningen blir så mycket roligare och lättare när jag har ett specifikt mål att sikta in mig på och eftersom jag nu klarat mig igenom något så brutalt som GAX100 faktist var, ville jag ha något rejält att bita i. Efter att ha velat fram och tillbaka länge och väl bestämde jag mig för att satsa på Transgrancanaria den fjärde mars 2016. Ett lopp om 125 km, över hela Gran Canaria där 8000 höjdmeter skall besegras.

Jag ville ha något mer, något före Transgrancanaria. I fjol inledde jag säsongen med 50-milesloppet på Sandsjöbacka Trail Maraton. Nu valde jag mellan att upprepa detta eller köra ultratrippeln där 50-milesloppet ligger som den avslutande etappen. Ultratrippeln drog då det längsta strået då det kändes som en optimal förberedelse sex veckor före Transgrancanaria.

Väldigt länge såg det ut på väderläget som att årets lopp skulle bli en kopia av fjolårets med lervälling och några plusgrader. Jag hade därför inte fäst någon vikt vid att skaffa nya dubbskor, när långtidsprognoserna började dyka upp blev jag dock lite smått stressad och begav mig upp till min gamle chef Stefan på SM-Sport i Öjersjö som har ett brett utbud av terrängskor för isiga underlag. De skor jag hade sedan tidigare hade några år på nacken och är på tok för hårda för att köra längre en tre mil i. Jag köpte mig ett par finska skor - Sarva Xero men vågade inte springa med dessa alla tre dagarna, utan bestämde med för att ta mina gamla skor under prologen.

Det största orosmolnet som kylan medförde var dock inte svårigheten att hålla sig varm, där handlar det om att klä sig rätt enligt principen lager på lager. Den svåraste nöten att knäcka på framförallt den avslutande ultradistansen var att hålla vätskan flytande, att den inte skulle frysa i slangen. Veckan före gick det så långt att jag beställde kanthaltråd och ett batteripack för att försöka göra min vätskeslang eluppvärmd, jag fick tips från ultralöparen Annika Nilrud som lyckats med detta projekt, men hon verkar besitta en del kunskaper i ellära som jag definitivit inte gör. Jag gav upp ganska snart och beställde istället en isolerad slang med även munstycket inne i ett isolerat utrymme innanför en dragkedja. Detta i kombination med ständigt att blåsa ur slangen ner i blåsan efter varje “zip” av vätskan tyckte jag borde vara tillräckligt.

Så här stod jag nu i den immiga pizzerian denna iskalla fredagkväll, skulle det bli en Golgatavandring eller en Eriksgata?

###Sätila vision night trail 26 km Trippeln inleds med den kortaste etappen som är en reflexbana som löps med pannlampa i mörker. Starten går nere i södra Billdal och efter att ha sprungit lite asfalt bär det av in i skogen på ganska trassliga stigar. I förhand har jag tänkt att det vettiga måste vara att “jogga” igenom de två första etapperna för att ha lite krafter kvar på ultran. Därför försökte jag hålla igen lite vilket jag tycker jag lyckades ganska bra med även om det för all del gick ganska fort. Nu har jag dock inte slarvat med träningen i höst vilket innebar att pulsen ändå hölls på en rimlig nivå. Eftersom det var kallt hade jag klätt mig efter detta med ett första lager merinoull närmast kroppen och sedan tights respektive vindskyddad jacka. På överkroppen hade jag dessutom ett extralager emellan. På händerna körde jag också två lager och även om jag var lite kall om fingrarna den första milen blev de varma efter ett tag. Buff runt halsen och mössa såklart. För att inte behöva springa alla tre etapperna i mina nya skor valde jag mina något hårda icebugs idag. Hade dessutom neoprenstrumpor på mig för att hålla värmen. Det visade sig vara ett ganska dåligt val då kombinationen gav mig en del skavsår och det vill en inte ha med nästan 13 mil kvar att springa. Körde lite snabb pedikyr med nål och tejp på kvällen och det ordnade upp sig ganska bra trots allt.

Som vanligt blev det ett väldigt rusande i starten, jag höll igen och försökte hitta ett lämpligt tempo. Efter ett tag föll jag in i något som kändes behagligt. Några kilometer in i skogen började jag plötsligt plocka placeringar utan att ha gjort någon direkt tempohöjning. Förmodligen berodde det på att jag tränat mycket backlöpning det senaste och de flesta placeringarna plockade jag i just motlut. Det händer något i mig när jag börjar plocka placeringar och här krävdes verkligen pannben för att hålla igen, vissheten om att det en sådan ansträngning skulle ligga mig till last de efterföljande dagarna var fortfarande stark. Framme vid depån i Sisjön drack jag några muggar sportdryck och två bitar kladdkaka. Fem minuter senare började magen strula. Den hade känts lite orolig redan tidigare men nu blev det lite småjobbigt. Efter depån i Sisjön sprang jag ensam en bit. I den förrädiska Mölndalsravinen tyckte jag det var dags att dricka, men då var vätskan såklart djupfryst vid det laget då jag hade glömt att blåsa tillbaka den från slangen. I slutet av ravinen började jag komma ikapp löpare igen. En härlig känsla. Avslutningen ner genom arboretet i botaniska var fullständigt livsfarlig för dem som sprang utan ståldubb. Rena rodelbanan. Sprang i mål på 2.18 och en tiondeplats totalt och en femteplacering bland tripplarna. Målgång! Foto: Einar Kjartansson

###Icebug winter run 45 km Bild från lördagens maratonlopp vid Sandsjön. Foto: Einar Kjartansson

Sov katastrofalt dåligt och magen var fortfarande i olag, tog två immodium före sänggåendet för att försöka dämpa den lite. Gick upp 04.45 då jag ändå inte hade ro att sova mer. Tejpning av vänsterfoten gör jag alltid när det är teknisk terräng efter en svår stukning i våras. Packade det sista och lyckades få i mig en äggröra utan att magen klagade alltför mycket. Mot Kungsbacka!

Parkerade vid precis vid starten, In på gymmet och hämta ut gps-tracker och sedan hälsa på massa bekanta ansikten. Ut på huvudgatan och vänta in starten. Starten gick och efter 200 meter var jag ensam och var det sedan resten av loppet frånsett några km då jag blev ifatthunnen av en ultrakollega från Stockholm, vi hann avhandla några lopp innan jag åter sprang ifrån honom strax före drumlinen. Stackarn hade bara gummidobb - inte optimalt. Fram till denna punkt flöt det på väldigt bra, men nu började det bli tyngre i benen. Jag slog av lite på tempot och blev ifatthunnen av några löpare som jag släppte direkt. In i depån vid spårhagavägen för att fylla på med lite vätska. Vågade inte äta något med hälften kvar pga magen. Upp mot Sisjön slog jag än mer av på tempot och nu blev jag passerad av säkert uppemot tio löpare. Skapade ett litet mantra där jag sa till mig själv att loppet börjar imorgon först. Vid Sisjön hann Christian upp mig och vi sprang och snackade lite fram till depån, där jag valde att göra ett kort stopp. En kanelgiffel, två muggar sportdryck och iväg. Noterade att jag hunnit ifatt en trippelkonkurrent, segraren från i fjol. Han verkade ha kroknat rejält och det visade sig att jag distanserade honom med nästan 20 minuter in till målet från depån. Energin i depån gjorde mig gott och jag ökade farten i nedförsbacken mot Mölndal. Började passera löpare och det stärker en hel del. I ravinen började de första löparna från 22-kms:banan dyka upp. Mölndalsravinen blev en ständig jakt på nya ryggar. Dock inte i alltför högt tempo.

När jag kommer in på upploppet ser jag till min stora glädje att jag har tre personliga supportrar som har trotsat kylan bara för att komma ner och heja in mig i mål. Tack Ingela, Fredrik och Mats! Trots att jag troligen stank av ammoniak, aceton och andra ketosframkallande delades det ut kramar. Härligt med den typen av support.

Noterar i resultatlistan på splittiderna att jag höll jämn fart med ultratrippelns ledarduo under sista etappen från Sisjön till målet. “Unnade” mig en massage efteråt och låg och skrek när vaderna togs om hand. Herregud vilken smärta.

Mats körde ner mig till Kungsbacka så att jag kunde hämta bilen och nu handlade resten av dagen om att fylla på energi och att vila. Tog en hamburgare i bilen hem, följt av en pizza lite senare. Tidigt i säng, men vad hjälpte det. Sov som en kratta för tredje natten i rad.

###Sandsjöbacka 50 miles

Andreas till vänster och jag till höger. Foto: Einar Kjartansson

Uppstigning 03.45 då jag ändå var vaken. Hade förberett en lapp åt mig själv på köksbordet med viktiga kom-ihåg-punkter: -Tejpa fot

• Packa mackor och extra jacka i dropbag
• Koka blåbärssoppa till termos (dropbag) osv

Termometern visade 17 minusgrader och vid morgnar som denna är det verkligen bra att ha en värmare i bilen som kan sättas igång en halvtimme före avfärd. Handelsresandeproblemet var nästa uppgift, dvs att finna snabbaste vägen mellan ett antal punkter. Jag skulle nämligen hämta upp Jocke, Mats, Niclas och Aramis på vägen som bor lite halvt utspridda, men ändå inom hanterbart avstånd. Kan tipsa om appen “Glympse” där ens position kan delas med någon under en begränsad tidsperiod. Skickade iväg glympsar till de som behövde så slapp de stå i frysboxen onödigt länge. 25 minuter före start kom vi fram till Tjolöholms slott där starten var belägen. Väskor och dropbags skulle lämnas och gps-tracker skulle hämtas. Vi lämnade värmaren på i bilen och försökte sitta där så mycket som möjligt för att inte dö frysdöden. Sedan tog vi oss upp till slottsbrinken där starten skulle gå. Vi fick några korta instruktioner av arrangören och sedan bar det iväg. Den första kilometern var minst sagt stel och jag undrade ett tag och bäckenbenet skulle spricka, ganska snart kom jag dock igång och positionerade mig runt femte plats tillsammans med en kille med stort skägg som var helt okommunkativ, när jag försökte prata med honom stönade han mest tillbaka. Efter ett tag förstod jag att han inte kunde svenska, men han reagerade inte nämvärt på engelska heller så jag gav upp mina försök till konversation där i mörkret. De inledande fem kilometrarna går runt den halvö som slottet ligger beläget på. En reflexmarkerad stig som periodvis går i havskanten följs till dess man återvänder till slottet och sedan tar sig över en åker för att ta sig in i mer eller mindre obanad skogsterräng i ytterligare några km. Efter detta är det några kilometers grusväg/asfalt över E6 och upp till naturrum Fjärås bräcka, här kom jag ikapp min gamle ultravapendragare Andreas med vilken jag snart skall springa Transgrancanaria. Vi slog följe när gryningsljuset materialiserade sig över sjön Lygnern på östsidan om bräckan. Magiskt vackert! Vad som dock inte var magiskt var Andreas vätskeslang som redan frusit till is, trots att den var isolerad och trots att han pliktskyldigt blåst tillbaka drycken in i blåsan och därmed tömt slangen. Att springa de knappt återstående sju milen med endast vätskeintag vid de sporadiska depåerna skulle vara dumdristigt. Vi kom fram till att depån i Iglakärr efter knappa tre mil nog skulle ha varmt vatten och att det borde gå att få ordning på slangen där.

Utefter vägen dök det med jämna mellanrum upp en Volvo som agerade support åt en av mina medtävlande, en känd göteborgstriathlet med flera sm-tecken. Han låg placerad strax före mig i ultratrippelsammandraget och sprang helt utan ryggsäck och medhavd dricka och litade helt till supportens omsorg. Svårt att förstå vart den obligatoriska utrustningen fanns. I backen upp mot Iglakärr kom han nästan ikapp oss och jag som hade gott om flytande föda sprang rakt förbi depån i hopp om att dra ifrån min konkurrent lite, supporten hade nämligen fått köra en DNF-löpare till Lindome. Om jag kunde lägga en lucka stor nog för att han skulle tappa den visuella kontakten skulle det nog vara bra. Jag visste att jag för att besegra honom skulle behöva distansera honom med över halvtimmen. Det enda att hoppas på var att han skulle gå på för hårt och krokna. Efter en stund kom jag ikapp en brittisk löpare som jag passerade och sedan var jag i rygg på den svårkonverserade igen (det visade efter lite googling från mig i efterhand, att han kom från Iverness i Skottland och nu bodde i Norge). Vi växeldrog sedan hela vägen in till depån i Lindome där också triatleten kom ikapp oss. Här hade jag som plan att blanda ny tailwind (min sportdryck), jag hade en påse pulver och behövde endast en dryg liter vatten. Dock hade funktionärerna missat kallt vatten utan hade endast några termosar med varmvatten och sportdryck. Efter lite dividerande fyllde jag upp med arrangörens sportdryck istället. Det kändes inte helt optimalt då min hade en betydligt starkare koncentration och jag litar helt till detta energiintag. Nu var jag tvungen att fylla på med annat för att inte få “soppatorsk”. Dessutom höll denna nya dryck på att frysa till is redan efter några km, jag lyckades dock få ordning på det i sista sekund.

Jag lämnade depån en bit efter skotten och före triatleten, nu bar det av söderut igen ner mot sandsjöbackadrumlinen. Halvvägs ner till rastplatsen där man tar sig under E6 kom triatleten ikapp, vi samspråkade en stund och han var övertygad om att han skulle kunna springa ifatt ledaren efter att ha fått rapporter om att vi bara var 10 minuter bakom i Lindome. Jag fick nytt hopp om att han skulle krokna då jag visste att ledaren är en världsstjärna och att han tar detta lopp som ett bra träningspass inför Transgrancanaria där han går för seger. Noterade att min konkurrent sprang odubbat, men konstaterade att med den support han hade byter han nog skor i sista eller näst sista depån när isgatan börjar. Jag såg hur han passerade även skotten och försvann i ett bra tempo. Själv slog jag av lite på farten och fortsatt min taktik att promenera raskt i alla motlut. Min definition av motlut tenderade att dock förändras med tiden. Det krävdes inte många graders motlut på slutet för att motivera en kortare promenad :)

Nu följde fina stigar ner mot Kyrkbyn Dala där vi skulle vända norrut igen. I den trevliga depån stannade jag en stund och spanade in gps-tracking-appen som en funktionär hade igång. Jag såg då att det var långt ner till närmsta (synliga) konkurrent. Det var även en bra bit till mina två kombatanter framåt. Jag bedömde att en bronsplats i ultratrippeln var möjlig, men killen som legat före mig efter dag två syntes inte på gps-trackingen, så helt säker kunde jag inte vara. Jag hade startat sex minuter från bronsplats på morgonen. Jag visste att trackingen var opålitlig och att batteriernas livslängd begränsas av kylan. Magen började klaga lite mer nu då jag intagit mer fast föda i depån samt en stelfrusen energibar. Den “baren” kostade mig nästan ett urledvridet käkben. Jag resonerade en del med mig själv; det är alltid bättre med en lite stökig mage än att gå tom på energi så jag försökte balansera det där hela tiden. Promenera i motlut, alltid springa när det är rakt och okrångligt nedför. Efter sandsjöbackadrumlinen (som man tar i motsatt riktning på 82:an i jämförelse med 44:an) gör man en loop ner till den sydligaste delen av Sandsjöbacka, vilket gjorde att jag hade turen att få syn på några konkurrenter på väg söderut när jag “loopat” färdigt och skulle ta mig sista biten upp till depån vid spårhagavägen. De första jag sett sedan triatleten lämnade mig söder om Lindome.

Väl inne i depån i Spårhaga verkar jag ha försvunnit från gps-trackingen, men funktionären menade att det händer hela tiden pga “radioskugga” och att jag nyss syntes. Jag tryckte i mig några kanelgifflar, något vingummi och lite varm nyponsoppa och sedan bar det iväg igen. Upp, upp, upp, nu börjar en jobbig del av banan, med teknisk terräng i svagt uppförslut mest hela tiden. Strax före Årekärr mötte jag Christian som var ute på en längre återhämtningsjogg efter maratondistansen dagen före. Jag bad honom vänligt att vara min farthållare till målet, men det var han av någon anledning inte intresserad av. Nu började det plinga för fullt i mobilen av sms och messenger och fb-notifieringar. Passade på i en uppförsbacke att se vad det var frågan om och kunde konstatera att de flesta gps-följarna verkade vara övertygade om att gps-trackernen var direktkopplad till mitt hjärta. Jag hade försvunnit spårlöst i skogen och diverse teorier om vad som kunde ha hänt diskuterades. Tog en selfie som jag skickade iväg för att lugna mina “followers” och harvade vidare upp mot Oxsjön. Att nå just denna del av banan är otroligt skönt för då är det en lång bit utan teknisk stig, man kan slappna av mer. Nu var det raka spåret upp till sista depån vid Sisjön. När jag kom in i depån blev jag plötsligt väldigt emotionell och började gråta när den snälla lottakåren som bemannade stationen bjöd på varm buljong, hulkade till dem att det var bäst att ta tillvara på endorfinruset och springa vidare mot målet. Sagt och gjort, jag hann även få en glimt på trackerställningen och såg att triatleten tappat jättemycket på den “norska skotten”. Höll han på att gå in i väggen? Jag fick förhoppningar om att gå ikapp honom och åtminstone komma före på dagens övning. Höll hyfsad fart ner mot Mölndal och när jag passerade Frölundagatan och skulle in i Änggårdsbergen stod en av mina “followers”, Johanna och hejade vid bilen i egen hög person, ville bjuda på ljummet kaffe men jag avböjde och sa att jag ville komma i mål så snart det bara var möjligt. Kunde hon tänka sig att köra mig kanske? Det kunde hon som tur var inte :)

Att för tredje gången på lika många dagar ta sig upp till toppen av Ängårdsbergen gick lite lättare än jag befarat, framförallt för att de sista 34-kilometerslöparnas ryggar började dyka upp och de bjöd på en del välbehövliga hejarop när jag sprang förbi dem. Att komma upp på ljungheden med utsikt över Göteborg var mäktigt, nu var det nästan bara nedförsbacke kvar. Ner genom arboretet och “rodelbanan” och vidare ut och över gångbron till Slottskogen. Nu var det endast den galne banläggaren Roberts sista elaka backe kvar, skulle jag kunna komma i mål under 8.30 - nej, inte en chans. Kostade på mig att promenera även på den lilla raksträckan uppe på kullen för att sedan springa i pulkabacken ner mot “maratonporten”. In på vallen och någon spurt var det inte tal om idag. Höll samma stadiga fem-och-trettiotempo som jag gjort på de raka partierna andra halvan av dagen (ja det gick lite fortare på morgonkvisten).

Vilken befrielse att passera mållinjen, att slippa ta sig igenom Mölndalsravinen och det stökiga partiet mellan Årekärr och Sisjön imorgon igen. Att få sova, vila, äta.

Precis passerat mållinjen. Foto: Fredrik Uddgren

Fick min belt-buckle och min soppa med bröd och gick in och unnade mig en plågsam dubbelsession massage.

När det var dags för prisutdelning fick jag som bronsmedaljör i Ultratrippeln en start i valfri distans 2017, kändes inte jättemotiverande just där och då, men nu ser jag fram emot trippeln igen 2017.

Det har nu gått fem dygn sedan målgång och kroppen känns bra, jag är väldigt trött och har stort sömnbehov. Hungern är helt otrolig, äter buffé till lunch så jag kan fylla på maximalt, vräker i mig chips och glass på kvällarna efter en rejäl middag.

Om sex veckor är det Transgrancanaria, det är knappt så jag orkar vänta :)