The Gax 100 miles (2015-07-04)

Screenshot 2014 sprang jag Full Moon Race (FMR), ett 50-mileslopp som går nattetid från Haväng till Ystad. Loppet följer skåneledens markeringar. Den där natten 2014 utfärdade SMHI regnvarning och det hällregnade ihållande från start till mål. Under loppet sprang jag förbi en massa löpare som genomförde The Gax 100 miles vilket är FMR:s dubbelt så långa storebror. Dessa löpare hade startat i Ystad klockan åtta på morgonen för att ta sedan sig upp till Haväng genom att följa Skåneleden. Väl i Haväng följs samma rutt som FMR tillbaka ner till Ystad längs kusten.

Redan där väcktes någon liten tanke i mig att jag någon gång skulle vilja springa Gax. När jag senare i augusti genomfört ultravasan kände jag att jag var redo för nästa nivå och anmälde mig till Gax 2015.

För att hålla motivationen uppe har jag genomfört ett antal kortare ultror på vägen, och bortsett från att jag gick tom på energi på den nya Hallands Ultra en månad före Gax har jag varit mycket nöjd med hur jag genomfört de övriga loppen.

Uppladdningen inför Gax kunde dock ha varit bättre. Tre veckor före loppet fick jag ett mindre ryggskott i ländryggen där någon nerv i kläm gjort att sätet och en del annan muskulatur varit påverkad. Fyra dagar före loppet fick jag problem med vänster stortåled, även detta var förmodligen en nerv i kläm då det spårlöst försvann några timmar in i loppet.

Vi åkte ner till Ystad på torsdagen och följde nervöst väderprognosen som talade om en stekande sol och 28 grader i skuggan hela lördagen. Jag sitter normalt och trycker inne i luftkonditionerade rum när det blir över 25 grader och skyr värme som pesten. Jag och Fredrik ägnade fredagskvällen åt att planera och packa våra ryggsäckar och dropbags. Det finns tre dropbag-stationer utmed banan och vi fyllde dem med klädombyten, sportdryckspulver, energi, pannlampor, tejp, skavsårsplåster etc

Efter en natt med nästan total avsaknad av sömn var det dags att ställa sig på startlinjen på S:t Knuts torg i centrala Ystad. Vi hade pratat om att vi skulle springa så långsamt vi kunde och tidigt lägga in promenadpauser. Efter att ha snirklat oss ut ur Ystad kom vi så småningom in i ett typiskt skånskt jordbrukslandskap, grusvägar med milsvida åkrar och enstaka träd. Luften stod stilla och dallrade i värmen. Dagens bästa attiralj i min packning var kökshandduken som jag blötte ner så snart jag kunde. Efter det fick en ligga under kepsen på huvudet. Enda nackdelen var väl att den torkade på några minuter. Min trilskande stortåled gjorde att jag inte kunde promenera utan jag fick istället springa så långsamt jag kunde även i uppförsbackarna. Efter ca fem timmar kom vi in till första depån i Magleberg. Här tog vi oss ett längre stopp och passade på att fylla på med mycket vätska och energi. Jag tror mig ha druckit runt en liter i timmen under dagstimmarna. Jag fick min huvudsakliga energi ifrån tailwind (en sportdryck) som jag hade i både vätskeblåsa och flaskor. Kompletterade med godis, några gels, cashewnötter och salt. Fram till Magleberg hade det mestadels varit asfalt- och grusvägar men efter depån tog det inte många kilometer förrän leden ändrade karaktär till kohagar, skog och ängar som skulle passeras. Det var skönt med lite mer teknisk löpning och att dessutom få lite skugga under träden. Så småningom nådde vi Verkeåns dalgång och kom in i en vacker bokskog där stigen följde ån ner mot Brösarps backar. Här blev vi upphunna av två löpare som vi slog följe med. När vi närmade oss depåstoppet halvvägs i Haväng började jag må illa och kände mig väldigt låg. Orsaken var troligtvis att min tailwind bytts ut mot vatten vid den obemannade depån vid Verkeån och att jag nu fått i mig för lite elektrolyter trots intag av både bordssalt, nötter och godis. Vinglade in i depån och de fantastiska funktionärerna såg till att jag fick i mig salttabletter och energi. En kokt korv gick också ner. Sedan började sysslorna med att blanda sportdryck, förbereda pannlampa, fixa fötter och byta skor. Plötsligt kom en kille och gav mig en avlång tygpåse fylld med is - underbart! Vid depån skulle även starten för FMR gå en timme senare och vi hälsades av de fem Lonesome-löparna som skulle ta sig an detta lopp i grupp. Vi var väl inte överdrivet sociala utan ganska påverkade av våra knappt elva timmars löpning i värmen. Illamåendet var dock snart ett minne blott och jag och Fredrik gav oss av ner mot Ystad. Denna etapp var något jag sett fram emot hela dagen. Värmen började lägga sig, en tropisk natt var i antågande och fullmånen skulle snart hänga som en rislampa över Östersjön. I Kivik fick Fredrik springa en km extra för att ta sig till den lokala ica-butiken och köpa idominsalva då han fått skav på onämbara ställen. Vi tog oss så sakteliga ner mot Stenshuvud och utsikten från toppen är verkligen fantastisk. Väl nere på stranden igen blev vi ifatthunna av förste FMR-löpare, Mattias som vi hade sprungit halva loppet med i fjol. Han hade nu ett för oss vansinnigt tempo och var snart försvunnen i ett moln av sand. Nu passerades ett pärlband av små fina fiskebyar, i byn Vik var det någon form av byfest och vi sprang mitt mellan deras långbord och applåderades och fick svara på frågor. Det var många personer som idiotförklarade oss denna natt.

Vi började nu närma oss en punkt då vi tog mer och mer promenadpauser, att springa hade blivit väldigt jobbigt. När vi sprang höll vi dock ett respektabelt tempo i vår standardfart 5.40. Detta ledde till att vi sprang förbi och blev omsprungna av samma FMR-löpare hela tiden under några timmar. Fredrik började frekventera toaletter mer och mer och började få svårt att ta till sig energi - han började bli riktigt låg och uppgiven. Väl framme i Skillinge efter 120 km tog han beslutet att bryta. Att ta sig fyra mil utan energi skulle vara dumdristigt. Jag lämnade honom vid ett stängt glasscafé där han ringde efter taxi. Nu var det bara jag och mina tankar som skulle ta oss till Ystad. Jag bävade för det som skulle komma, det åtta km långa strandpartiet fram till depån vid Sandhammarens fyr. Jag minns från förra året att det var vidrigt. Fyrens sken som aldrig kommer närmre. I år var det etter värre. Jag hade börjat få ont i ett muskelfäste i vänster vad vilket störde mig en hel del, det kändes som en begynnade kramp och jag tryckte i mig en massa salt utan att det hjälpte. Jag har praktiserat en hel del strandlöpning det senaste året och normalt är det bäst att ligga i vattenbrynet där sanden är blöt och hårt packad. Särskilt på denna strand då den torra sanden är av en sådan kvalitet att den är vidrig att springa i. Att springa (gå) med sidlutning i åtta km är dock inte alls behagligt och jag varvade med att gå högre upp i den lösa sanden för att vila benen lite. Tempot sjönk dock mycket då och det som stressade mig mest nu var att om jag inte skyndade mig skulle jag få stå ut med ytterligare soltimmar innan målgång. Jag hade ingen mer solkräm och hade i Haväng bytt till ett kort ärmlöst linne. Vände man sig om såg man ett pärlband av pannlampor lysa upp i natten. Jag hade inte sett någon annan Gaxlöpare sedan Stenshuvud och trodde mig ha ca fem st framför mig. Den förvåning jag kände när jag slutligen nådde fyren och fick veta att jag var i ledning var precis vad jag behövde. Tydligen hade de som låg före oss brutit och i Haväng hade vi nog egentligen legat lite bättre till än vi trott. Från att ha varit förbannad på sand, uppgiven och gråtfärdig fylldes jag nu av motivation. Jag hade möjlighet att vinna hela loppet! Det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Jag tänkte på de 52 medtävlandena på torget jag sett på morgonen. Dessa ultraproffs, hur amatörmässig jag hade känt mig i detta sällskap då. Nu var jag i ledningen och kunde jag bara pallra mig de tre milen till Ystad med lite inslag av löpning skulle jag förmodligen vinna. Efter att ha fått ett fantastiskt omhändertagande i depån där jag fyllt på med soppa, cola, chips osv gav jag mig vidare. Fylld av motivation började jag springa och trixade mig genom de mörka skogspartierna (pannlampans batteri var på upphällningen och jag orkade inte fixa med reservaggregatet då det hade börjat ljusna lite). Tog mig fram till Löderups strandbad, och påbörjade min vandrig längs klapperstensstranden till Kåseberga och Ales stenar. Hela tiden gjorde min vänstra vad mer och mer ont, dock var det inte en alarmerande smärta, men den gjorde att motståndet mot att springa ökade. Klättrade upp till Ales stenar, helt fantastiskt att komma dit i soluppgången. Nu kom Lonesomegänget springandes i grupp igen, jag hade lämnat dem i depån, nu hade jag ingen möjlighet att hålla deras tempo, vandringen över de ändlösa Hammars backar blev tuff och ensam, jag började se fram emot de sista femton kilometrarna som väntade när backarna var slut då jag visste att det då handlade om rak och fin asfalt. Jag sa till mig själv att jag måste framåt hela tiden. Framåt, framåt. Det blev ett mantra jag upprepade för mig själv. Jag försökte mig på att springa korta sträckor men vaden sa snart ifrån och jag slog om till promenad. Med ca en mil kvar dog klockans batteri och därmed min ruttnavigering och framförallt tappade jag uppfattningen om tempo och möjlig sluttid. Jag hade länge som mål att ta mig under 24 timmar, men nu hade jag svårt att relatera till vilket tempo jag behövde hålla för att klara detta. Plötsligt blev jag väldigt känslosam och började gråta högljutt som ett barn, jag har råkat ut för det tidigare och lät det komma. Svängde ner mot Nybrostrand och hade nu den sista milen längs vattnet kvar. Man såg Ystad i horisonten. Otroligt knäckande att det såg ut att ligga så långt bort. Här började en lång sandig grässtig som sänkte tempot rejält, solen började dessutom värma mycket igen. När jag passerat campingen missade jag att jag skulle ner till vägen och ta mig över en å som skar in i landskapet. Efter 600 meters sandstigsvandring, med högt gräs, nyponbuskar och annat jobbigt befann jag mig ute på en udde. Jag insåg att jag hade två val: simma eller vända. Jag blev helt knäckt och kom fram till att simma inte var att tänka på. Jag började istället springa tillbaka riktigt förbannad. Skulle jag missa förstaplatsen nu? Jag visste inte hur långt bakom konkurrenterna var, men med mitt haltande tempo kunde ett sånt här misstag vara förödande. Tappade kanske femton minuter på felnavigeringen och var ganska säker på att ingen hade passerat mig när jag kom ut på vägen. Nu hade jag kanske fyra kilometer kvar, det började bli varmt och jag fick gräva djupt i mitt inre för att hela tiden sätta ena foten framför den andra. Framåt, framåt. När jag rundade udden efter Ystad saltsjöbad och tog mig in i industriområdet ner mot bron över järnvägen brast det för mig igen. Började gråta okontrollerat när jag tog trapporna uppför bron. Började springa gråtande ner mot S:t Knuts torg och vinglade fram till fontänen och stannade. Jag hade klarat det och dessutom vunnit. Jag lotsades till en stol och fick min segerpokal.

Min sluttid blev 24 timmar och 23 minuter.

Reflektioner: Det har nu gått tre dagar sedan jag gick i mål. Min vänstra vad är inte bra, troligen är det muskelbristningar som kräver ett längre löpuppehåll, jag antar att det är något man får räkna med efter en sådan här strapats. Skall man prata framgångsfaktorer tror jag att följande punkter spelat in mest:

  • blöt handduk och kyla huvudet med under dagtimmarna
  • fokus på vätska, elektrolyter och energiintag hela tiden
  • att jag och Fredrik är så samspelta när vi springer
  • fokus på att vara i rörelse
  • den motivation jag fick när jag hörde att jag var i ledningen
Written on July 4, 2015