Lyckan över att ha passerat mållinjen. Foto: Martin Carlsson

Klockan är strax efter 23 på kvällen jag har oavbrutet sprungit, klättrat och vandrat i över 14 timmar. Mörkret har lagt sig över de Schweiziska delarna av Mont-Blanc-massivet där jag befinner mig strax efter att ha gjort ett depåstopp i den lilla byn Trient. Jag tittar upp mot himlen och förundras över hur starkt stjärnorna lyser. “Rör de sig inte lite”, hinner jag tänka innan jag inser att det inte är stjärnor jag ser - det är ljuskäglorna från ett 40-tal pannlampor som ringlar sig upp mot en alptopp högt högt ovanför mitt huvud. Dit upp skall jag, och när jag tagit mig över och ner på andra sidan finns det ytterligare en topp - ännu högre kvar att bestiga. I mitt huvud har jag bestämt från början att inga negativa tankar får tillträde, när de kommer skall de motas bort. Jag borrar in blicken i skorna på medlöparen framför mig, och börjar med stavarnas hjälp klättra upp för berget.

---

Vi är fem ultralöpare som gjort en gruppanmälan till utlottningen av platser till UTMB:s lillebror CCC, ett tio mil långt lopp genom Italien, Schweiz och Frankrike med 6000 höjdmeters klättring. För att vara kvalificerad att delta i lotteriet behöver man ha samlat på sig ett antal ITRA-poäng genom att ha genomfört ett antal ultralopp tidigare. Genom att vi gör en gruppanmälan kommer alla eller ingen få en plats och oddsen är lika stora som vid en individuell anmälan.

I januari får jag, Andreas, Christian, Joakim och Kenneth beskedet att vi har dragit vinstlotten och planeringen kan påbörjas. Vi ordnar läkarintyg, boende och resa. Sedan dividerar vi mycket kring den obligatoriska utrustningen som är förhållandevis lång:

• Räddningsfilt
• Dubbla pannlampor med extrabatterier
• Regntäta byxor
• Regn- och vindtät jacka med tejpade sömmar.
• Varma handskar
• Regntäta handskar
• Energi
• Minst en liter vatten
• Mugg
• Långa byxor (tights)
• Varm mössa
• Keps eller Buff
• Mobiltelefon med roaming för tre länder
• Elastiskt självhäftande bandage
• Id-kort
• 20 Euro i kontanter

Annat jag släpade på utöver det obligatoriska:

• Portabel laddare (powerpack på 5200 mah)
• Laddkablar till min Suunto Ambit2 och till mobilen
• Salttabletter
• Voltaren
• Immodium
• Solskyddsfaktor
• En i iskallt vatten marinerad kökshandduk
• Visakort
• Ultralätta kolfiberstavar

Allt detta lyckades jag med en dåres envishet till slut få ner i min 12-liters Salomon Advanced skinlab-ryggsäck.

Frågor som: “Vilka handskar är minst skrymmande men ändå godkända? Är det värt att lägga 800 kronor på dessa om de inte kommer till nytta?” avhandlas av oss veckorna fram till loppet.

Diskhandskar är tydligen okej, något som Joakim tar fasta på eftersom han i princip aldrig fryser om händerna. Själv spenderar jag en förmögenhet på ett par gortex-vantar med tejpade sömmar som förstås blir liggande i ryggan i den 32-gradiga värmen under loppet. Långa tights och regnbyxor hör till annat vi inte tror oss behöva packa upp under loppet. Framförallt långa tights visar sig ta upp mycket plats och Joakim lånar sin mors vakuumförpackningsmaskin (avsedd för livsmedel) och lyckas komprimera tightsen, diskhandskarna etc till förhållandevis små paket. Själv köper jag vakuumpåsar på Clas Ohlson som visar sig vara jättestora och avsedda för komprimering av t.ex. duntäcken - inte bra.

Vi anläder till vårt boende i Les Houches utanför Chamonix under lite olika dagar före loppet. Själv reste jag ner på måndagen, för att få lite tid att utforska bergen och känna på den fantastiska stämningen inför loppet. Det pågår inte mindre än fem lopp under veckan där UTMB är huvudarrangemanget med sina 170 km och 10000+ höjdmeter. CCC som vi skall springa är i princip de sista 10 milen av UTMB-banan med en liten extrarunda över en alptopp precis i början efter Courmayeur. Chamonix är denna veckan bergslöpningens “Ground Zero” känns det som. Över 80 nationaliteter är representerade på startlinjen till de olika loppen och stämningen i staden är elektrisk.

Tidigt under veckan dyker ett sms från tävlingsorganisationen upp. Varning för extrem värme, vi ber er ha minst två liter vatten med er under loppet. Jag känner mig orolig för den utlovade värmen då jag minns hur tufft detta var under föregående års GAX 100 miles. Dock visste jag att jag klarat det bra den gången och att jag trots allt kan hantera värmen.

På fredag morgon vid 07 bussas vi genom Mont-Blanc-tunneln till starten i Courmayeur som för första startgrupp skall ske klockan 09.00. Väl på plats träffar vi på ytterligare en samling svenskar: Daniel, Tomas och Martin.

Inför start - gänget Foto: Linda Ivarsson

Jag och Andreas har lyckats seeda oss in i första startled och smiter in där någon halvtimme före start. Någon minut över nio släpps vi iväg av en vrålande sydeuropé (kan inte minnas inte om det var franska eller italienska han vrålade på) och musiken dånar mellan väggarna i den lilla pittoreska staden. Efter att ha sprungit lite utför på gatorna bär det av uppåt längs en serpentinväg. Jag och Andreas har pratat om att hålla ihop om vi känner oss i liknande form, Andreas brukar dock ha bråttom i början och så var fallet även denna dag. Jag hade nog kunnat hänga på, men vågade inte. Snart skulle solen träffa oss och temperaturer på 32 grader i skuggan var utlovat. Min strategi för dagen var att ta det lugnt och inte styras av någon annan än mig själv. Jag skulle ta god tid på mig i depåerna och där stoppa i mig tillräckligt med energi för att klara mig till nästa utan att behöva trassla för mycket med den energi i form av gott och blandat, dajm och nötter jag själv bar på. Vätskemässigt höll jag mig till vatten i mina flaskor efter att flera lopp i rad blivit dålig i magen av special-ultra-superduper-dryckerna som säljs som dunderkuren för ultralöpare (i mitt fall tailwind). Utöver vattnet drack jag mycket cola och nudelsoppa i depåerna utefter banan.

Banprofilen med data om min målgång

Serpentinvägen ersattes av serpentinstigar genom skog och sedan när trädgränsen passerats, av serpentinstigar genom gräs upp till första (och högsta) toppen “Tête de la tronche” belägen 2548 meter över havet. På vägen upp hade en av mina tre mjukflaskor från Salomon gått sönder (själva munstycket slets av och rullade ner för ett stup), detta gjorde att jag passade på att fylla på vatten på toppen då det nu började bli väldigt varmt (klockan 11.15). Sedan följde lite “rodelbana” ner till första depån “Refugee Bertone”, dvs det var djupa stigar i gräset som låg några decimeter under marknivån vilket var ganska obehagligt från och till för mig då jag lätt snubblar på mina egna fötter. För ett drygt år sedan stukade jag vänsterfoten illa och efter detta är jag väldigt feg i nästan all utförslöpning. Jag tappade nu mängder med placeringar, detta var dock inget som oroade mig då jag ju som enda mål hade att genomföra loppet och att ha en så behaglig resa som bara var möjligt.

Upp mot Tête de la Tronche - första toppen Foto: Jag

Väl framme i första depån passade jag på att äta och dricka, smörja in mig, ta på solglasögon och peppa en landsman som såg ut att ha sålt smöret och tappat pengarna - han var redan väldigt påverkad av värmen och mådde inte bra. Dock höll han samma tempo som jag ett bra tag och jag såg honom för sista gången i depån i Arnouvaz - osäker på vad han hette och hur det gick för honom i slutändan.

Refugee Bertone- första depån Foto: Jag

Nu följde en förhållandevis “platt” löpning i 14 km fram till efter depån i Arnouvaz där en rejäl stigning tog oss upp till toppen Grand col Ferret (2527 möh). Jag körde på i ungefär samma tempo med låg fart nedför och lika låg fart på raksträckorna och låg fart i uppförsbackarna. Detta ledde till att jag så här i efterhand kan konstatera att jag i Arnouvaz (före den andra branta långa klättringen) låg på all time low placeringsmässigt under loppet med plats 678.

I den andra depån Refugee Bonatti plockade jag fram min blöta kökshandduk som jag förberett i en plastpåse på morgonen. Jag placerade den under kepsen och sprang min vana trogen (GAX 100 miles i fjol) likt “Lawrence of Arabia” fram till solnedgången.

Lawrence of Arabia - Grand Col Ferret Foto: Funktionär

Uppe på Grand Col Ferret tog jag mig tid att pusta ut lite och njuta av de otroligt vackra vyerna, sedan följde en lång nedstigning in i Schweiz och till depån i La Fouly. I depåerna plockade jag upp mobilen och försökte kommunicera lite intryck till facebook där en liten fanclub hade format sig, jag fick där rapporter om att Christian tydligen var ikapp mig (han startade en kvart efter mig) och jag såg mig omkring utan att upptäcka honom. Gav mig iväg mot matstationen i Champex-Lac som nåddes genom att vi först skulle ta oss ner till banans lägsta punkt för att sedan klättra runt 400 höjdmeter till depån. Här bjöds det på pasta, yoghurt och äpplemos, jag förberedde mig för mörkret genom att packa ner min lawrenceofarabia-kostym, mina solglasögon och ta på pannlampan istället. Christian dök nu upp i depån tillsammans med Daniel Nilsson som vi träffat före start. Christian hade enligt egen utsago alla möjliga issues med illamående som det primära problemet. Jag pratade kort med dem och gav mig efter ett depåstopp på 26 minuter ensam iväg mot nya äventyr i skymningen. Champex-Lac - Sjön Foto: Jag

Vägen ut ur Champex var otroligt vacker med den spegelblanka sjön strax före solnedgången. Nu följde några kilometers lätt böljande löpning på breda skogsvägar innan det var dags att börja klättra igen. Denna gång i mörker och i en, som jag minns den nu, väldigt brant backe, jag har egentligen inte så mycket minnen från detta parti dock kan jag så här i efterhand utläsa att jag nu börjat plocka väldigt många placeringar utan att jag upplever att jag gjort någon direkt tempoökning. När jag anländer till Trient - depån efter berget ligger jag plötsligt på plats 448, jag har plockat nästan 90 placeringar från föregående depå. Christian och Daniel har jag dock inte lyckats springa ifrån, de dyker upp fem minuter efter mig och lämnar väl ungefär depån med samma avstånd till mig som när de kom in. Nu är det näst sista berget kvar - det som jag beskriver i inledningen av denna race report, även här plockar jag placeringar och inför sista stigningen ligger jag i Vallorcine på plats 398, jag har alltså plockat 50 placeringar till, åter inget jag var medveten om, mer än att jag känner att jag passerar folk i en jämn strid ström. Christian och Daniel däremot - de distanserar man inte så lätt :) De dräller in fem minuter efter mig i vanlig ordning och jag lämnar några minuter före dem igen. Nu för att ta mig an det sista berget, det som en svensk i depån nyligen sagt åt mig är det lättaste, jag var dock tveksam till den informationen då jag tatuerat in banprofilen med en temporär tatuering på underarmen och enligt denna var det sista berget i paritet med de två tidigare, t.o.m. 100 meter högre.

Banprofilen på armen

Med facit i hand kunde jag konstatera att detta berg var det mest brutala då det var så otroligt stenigt. Tomas beskriver det träffsäkert i sin racerapport som klättringen in i Mordor bakvägen till honmonstrets håla. Det var enorma stenformationer man skulle häva sig upp i, följt av klapperstensfält uppe på berget, sedan obehaget med att ta sig ner i liknande terräng. När jag trodde det var färdigklättrat visade det sig dessutom efter någon halvtimme i svagt nedförslut att vi skulle upp för en avslutande skidpist upp till La Flegére där sista depån var belägen. Nu hade jag slut på vatten och var svårt illamående. I depån vräkte jag i mig Coca Cola och godis jag hittade i min väska, sedan kom förstås Christian och Daniel punktligt in i depån efter tre minuter och jag tänkte att nu gör jag ett försök att springa ifrån dem med de tio minuter jag då trodde jag låg efter dem (det visade sig sedan att de hade ett 15 minuters långt försprång) - går det så går det. Energin från colan gick rakt in i blodet och jag släppte på allt nedför i den inledande skidbacken efter depån. När det sedan gick över i steniga nedåtslingrande stigar med rötter hängde jag på en sydeuropé som dansade nerför berget, efter 10 minuter släppte han förbi mig och jag hade kommit in i ett otroligt flyt, låren kändes förvånansvärt fräscha och jag stod på snabbare än jag gjort under de senaste 20 timmarna från start. Passerade en drös löpare och nådde tillslut ryggen på svenska Martin som jag träffat i en depå några timmar tidigare. Han höll också hög fart och ville ta sig i mål under 20 timmar och 30 minuter - vi slog följe nedför berget. Vi passerade caféet Floria och stigen ersattes av grusväg några km. Efter ytterligare tag dök gatljus upp och slutligen asfalt och en fransyska som uppmuntrande skrek att det var “un kilometré” kvar. Jag ökade ytterligare för att få mitt efterlängtade endorfinpåslag som jag vet alltid dyker upp vid tempohöjningar i slutet av ultralopp och dönade på genom ett ganska öde centrala Chamonix. De som var ute skrek dock uppmuntrande ord och känslan när jag såg målportalenen var överväldigande. ÄNTLIGEN! Spurtade in i mål lycklig och satte mig för att vänta in Christian och Daniel som dök upp efter dryga 11 minuter. Istället för medalj fick vi varsin ovanligt ful regnjacka utan ärmar som var skön att ta på sig där vid 05.39 på morgonen. Något annat användningsområde för detta plagg har jag trots mycket funderande inte ännu kommit på :)

Det har nu gått några dagar sedan loppet och jag känner mig otroligt nöjd med mitt genomförande. Mitt mål var att ta mig runt och att ha en behaglig resa. Jag valde att byta ut en energiplan som inte fungerat under de senaste ultraloppen, men som jag av någon anledning ändå hängt kvar vid. Magen var denna gång i stort sett oproblematisk. Jag fyllde på med salt (saltsticks), vatten och energi hela tiden och tvingade i mig energi vid minsta illamående, något jag vet är extremt viktigt för mig för att det inte skall gå åt skogen totalt. Gick totalt tom på energi under Transgrancanaria i mars och svimmade i en depå, något jag tagit stor lärdom av och kunde motverka under detta lopp.

Avslutar med en bild över Mont Blanc som jag tog när jag, Andreas och Joakim tog kabinen upp till Augille de Midi, dagen före loppet.

Mont Blanc sett från Augille de Midi