Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB)
Lyckan över att ha nått mållinjen.
Första stigningen i loppet dyker upp efter 8-9 km strax efter vi passerat Les Houches. När vi väl kommit upp var det en brutal nedförslöpa i form av en skidbacke som massakrerade mina lår direkt. När nedstigningen var avklarad kom vi in i depån i S:t Gervais. Otrolig stämning på gatorna. Jag hade problem med min mage tisdag till torsdag och hade inte fått i mig tillräckligt med mat dagarna före loppet. I inledningen gjorde den väldigt ont och nere i depån ber jag @ultraniclas att springa iväg ensam (vi hade gjort upp om att springa tillsammans om det kändes ok) då jag omöjligt kan hålla hans tempo. Har någon timme kvar till cutoff när jag påbörjar stigningen till nästa depå i les contamines efter 31 km. Nu blir det riktigt tungt.
När det börjar luta brant uppåt på vägen mot den andra depån känner jag hur pulsen rusar. Jag måste flera gånger stanna för att få ner pulsen. Kraftlösheten gör att jag ifrågasätter hela mitt deltagande. Resonerar med mig själv i stil med. “klarar jag inte att klättra några hundra meter efter tre timmar kommer det aldrig gå att ta sig i mål”. När jag når depån lite vinglig bestämmer jag mig för att strunta i att magen varit i olag och att den smärtar och fyller istället på med massa kakor, apelsiner, soppa och bröd. När det är gjort skall jag fortsätta till depån i La Balme innan jag bestämmer mitt öde. Efter den depån kommer en kraftig stigning upp till drygt 2500 möh. Väl framme i La Balme mår jag prima. Byter till en torr långärmad tröja och vindtät jacka och pluggar för första gången i mitt (under tävling) liv in hörlurar i öronen. Minns att jag till tonerna av Markus Krunegårds “Korallreven och vintergatan” påbörjade min stavgång upp till toppen. Underbar känsla. När toppen nås går det brant utför ganska länge till depån i Les Chapieux på andra sidan massivet. Halvvägs ner går min högra stav av. Ridå. Det är 12.5 mil kvar och att jag skall kunna slutföra detta med en stav känns orimligt. Stavarna avlastar låren massor och är en bra balanshjälp utför när kraften i benen börjat tryta. Skickar meddelande till Maria i Chamonix och ber henne köpa ett par som jag kan få i Courmayeur dagen efter. Total mobilskugga gör dock att det skall ta tid att få fram mitt nödrop. Tre mil med en stav bör fungera iaf resonerar jag och mobiltäckningen bör komma tillbaka innan hon sitter på bussen till Italien. Lämnar depån i Les Chapieux vid fyratiden på morgonen och har någon timme till reptiden när jag knatar iväg med min vandringsstav. Nu påbörjas en låååång klättring upp till italienska sidan. Det finns ingen bebyggelse på denna sidan berget i närheten. Det är stjärnklart och endast ormen av ett tusental pannlampor ringlar sig genom natten. Håkan sjunger “din tid kommer” på högsta volym i öronen. Vid sidan av stigen ligger drösvis med sovande löpare.
Når toppen “Col de la Seigne” vid gränsen till Italien vid sjusnåret på lördag morgon. Att få släcka pannlampan och se gryningen över baksidan av Mt Blanc-massivet är fantastiskt. Jag väntar nu desperat på mobiltäckning. Lyckas ringa Maria med instruktioner om stavköp (hur det nu skall gå till en tidig lördagsmorgon i Chamonix). Samtalet bryts och jag börjar nedstigningen i Italien. Ser dock att löpartåget framför mig viker av uppåt igen. Upp i något slags stenghetto runt två pyramidformade berg. Minns att banan vid dåligt väder brukar ta bort en del som heter något med “pyramides” . Anar varför när jag ser hur högt upp vi skall samt mängden sten (se bilder). Min enda stav är i princip obruklig genom detta geologiska eldorado. Två stavar hade möjligen hjälpt. 😏Balanserar mig igenom ett antal hundra meters upp, rundning och nedstigning av nämnda pyramider med bibehållet gott humör och gläder mig istället åt att få springa (nåja) hela ordinarie sträckningen av utmb vilket inte är helt vanligt pga av de meteorologiska förutsättningarna i denna högalpina terräng.
Når depån i Lac Combal och äter en välbehövlig frukost bestående av apelsinklyftor, baguette med ost och salami, varm buljong, Coca Cola och lite chokladkaka. (förövrigt i princip samma som i alla depåer). Har nu en stigning upp till Arete du mt favre innan det bär av nedåt mot Courmayeur och nya stavar. Maria ringer från en sportbutik och ger förslag på tre olika märken som jag aldrig hört namnet på. Vill minnas att mina är 135 cm långa och att det är vettigt att inte lägga en förmögenhet på något otestat och okänt, vi bestämmer oss för ett par för några hundralappar och jag fortsätter stärkt av vetskapen att få nya stavar. Nu bär det av nedåt i skidbackarna. Låren smärtar oerhört men jag biter ihop och utvecklar något slags skritt nedför där högerbenet får ta största smällen då det känns “friskare”. Innan sista branten (några km:s brutal nedförsbacke med extrem lutning mot Courmayeur) dyker en trevlig depå upp där det serveras pasta bolognese och andra godsaker, jag lyckas tom få en yoghurt som smakar ljuvligt i jämförelse med allt det andra som jag nu är lovligt trött på. Det pågår dessutom någon slags dansuppvisning av alternativ karaktär som för tankarna till vad jag hört om Ängsbackafestivalen i Värmland. (tänk yoga, kristaller, healing och någon som tagit sig namnet Varghona). Nåja jag överdriver nog lite. Når Courmayeur och får mina efterlängtade stavar som visar sig vara något annat än jag hoppats på. Mina kolfiberstavar väger kanske 120 gram, dessa vägde ett halvt kilo styck. Jag vågar inte ta med dem. Jag vet att jag kan ta mig runt på en stav, men jag vet inte om jag orkar bära runt på dessa monsterstavar. Känner mig lite otacksam då jag vet att Maria försökt köpa stavar av spanjorer på stan i Chamonix, jagat runt butiker i Courmayeur och tillslut fått tag på dessa. Efter 40 minuters påfyllning ger jag mig iväg mot Bertone, och jag vet att det är en tuff stigning som väntar. Jag sprang CCC 2016 och minns starten som ett monster.
Har det väldigt tufft upp till Refuge Bertone, det är 800 meters stigning, klockan är strax efter lunchtid och efter ett tag börjar min högra axel värka kraftigt av den ensidiga belastningen med endast en stav, jag byter till vänsterarmen som dock är betydligt svagare och har en gammal tricepsskada som hindrar full kapacitet. Kör omväxlande med vänster och helt utan ett tag och stoppar i mig en alvedon för att ta bort den värsta smärtan. Blir otroligt lättad när Bertonestugan dyker upp tidigare än förväntat, hade glömt att CCC-banan går en extrasväng ännu högre upp före en når Bertone. Nu kommer ett böljande parti utan några jätteskiftningar i höjd vilken är skönt som omväxling. Solen steker och efter några timmar börjar nedstigningen till Arnouvaz som är sista kontrollen i Italien. Jag ligger hela tiden med någon timme tillgodo på cutoff-tiden när jag lämnar depåerna, ibland drygar jag ut med en halvtimme som jag sedan tappar igen. Någon oro för att bli avplockad känner jag dock inte. Framför mig ligger nu en brutal klättring upp till Gran Col Ferret vilket är passet som markerar gräns mot Schweiz. När jag klättrat en bit möter jag Olle Berg @oh_lai.berg och vi slår följe. Olle är en rutinerad ultralöpare som gärna delar med sig av sin erfarenhet och kunskap. Jag biter mig fast i hans rygg när vi hajkar upp längs berget. Plötsligt börjar de mullra och jättelika svarta moln tornar upp sig. Vi tar på oss våra regntäta jackor och knallar vidare. När vi har ca 200 höjdmeter kvar till toppen börjar det blixtra och dundra, vi hinner kanske räkna till två mellan blixt och smäll och sedan brakar helvetet löst. Det börjar hagla och regna samtidigt som blixtarna slår ner runt omkring oss. Vi passerar checkpointen och börjar springa ner i Schweiz gröna dalar. Jag ignorerar lårsmärtan och springer för allt jag är värd. Här uppe vill vi inte stanna i onödan. Stigen förvandlas till lervälling och slutligen klockan 21.13 halkar vi in i ett skymmande La Fouly i Schweiz med pannlamporna riggade på våra huvuden.
Olle lämnar inget åt slumpen förstår jag nu efter att ha hängt ihop med honom i några timmar. Vi är gamla kollegor utan att ha träffats tidigare. På hans linkedin-profil står det att han jobbar som expert på “Recover trouble projects”. Det märks verkligen. Han har stenkoll på reptider, han har memorerat statistik över var folk bryter och hur mycket sannolikheten minskar för att vi bryter för varje depå vi passerar. Klarar vi oss förbi Champex Lac kommer vi tydligen inte att bryta. Dessutom ingår vi tydligen i gruppen “äldre män”, vilka inte bryter så sent i loppet. Osannolikt baserat på Olles evidensdata. Eftersom vi har statistiken på vår sida ägnar vi inga tankar åt att bryta utan springer vidare mot Champex Lac genom natten (eller springer är kanske att ta i). Vi planerar att sova 20 minuter efter att ha utfört nödvändiga energiåtgärder när vi nått depån. Sätter larmet på mobilen och lutar mig sittande över ett bord framåt och försöker somna. Det går inte. Det är ett förfärligt oväsen och jag känner mig fortfarande ganska ok, pigg kanske är att ta i, men jag är inte överdrivet sömnig. Vilar iaf minutrarna ut varpå vi ger oss iväg någon timme innan repet dras. Nu har vi tre rejäla klättringar kvar innan målet i Chamonix. Minnesbilderna är fragmenterade nu, men en hägring i form av runt 100 spöket-Laban-figurer och en enorm mänsklig kuvös fick jag syn på i skogen den där natten. Vi passerar La Giète efter första klättringen och jag hör efter med sjukvårdarna om de kan plåstra om min högerfot där jag fått irriterande blåsor men de rekommenderar mig att fortsätta till Trient där de har bättre utrustning för den typen av insatser. Väl där vill jag inte slösa tiden på sjukvård utan biter ihop, nu skall vi över det näst sista berget.
Nu börjar näst sista klättringen, vi skall upp till den högalpina lantgården Les Tseppes där Frankrikes mest vältränade kor bor. De står och betar i en hage i 45 graders lutning med sina enorma koskällor runt halsarna, Olle konstaterar att det räcker att släppa ut kossorna istället för publik (den franska publiken står med koskällor och pinglar som galningar). Efter nötkreaturen bär det strax av ner mot Vallorcine, halvvägs ner hamnar vi i direkt konflikt med Frankrikes mest vältränade får. En jätteflock sätter plötsligt av i sken rakt in på stigen framför löparna, varpå alla får som inte är med på noterna får panik och dras som magneter mot flockens epicentrum. De lämnade ingen pardon utan vräkte sig fram och det var nära frontalkrock för ett dussintal löpare. Jag fick upp mobilen och började filma, men givetvis strulade något och av den tänkta filmen blev det dessa två sekunder, man hör skällorna runt halsen på dem iaf. Vi når Vallorcine och jag förstår att jag verkligen kommer klara av det här. När publiken står och hejar börjar jag nästan gråta trots att det är många timmar kvar. Får väl lite hybris och missar att stoppa i mig tillräckligt med energi vilket skall stå mig dyrt någon timme senare. Vi lämnar Vallorcine och börjar ta oss via ett svagt motlut till Col de Montets där den sista och mest tekniska klättringen skall ta sin början, det är söndag förmiddag och det börjar dessutom bli varmt. .
Den här klättringen är annorlunda, det är varmt och det är betydligt stenigare, jag måste ta mycket större steg, det är svårt efter över 40 timmars aktivitet. Jag börjar känna av sömnbristen och är yr. Plötsligt är det väldigt många deltagare samtidigt på väg uppför berget. Jag orkar inte hålla Olles tempo, han frågar om jag fått i mig tillräckligt med energi, tre gels i timmen ropar han som sitt sista råd innan jag ser honom försvinna uppför berget. Jag stannar, tar ett helt paket clifbloks som jag sköljer ner med vatten. Forsätter uppåt, det blir mer och mer tekniskt, tittar jag åt sidorna är det brant och jag blir yr och lite rädd. Känner ingen effekt av energin och är rädd att jag väntat för länge. Pulsen är för hög, alla passerar mig och är starkare. I slutet måste jag nästan krypa över stenblocken för att inte tappa balansen. Upp kommer jag iaf och nu är det bara att ta sig till La Flegere innan jag skall ner sista backen. Jag hade dock helt förträngt att det är en evighets golgatavandring genom Mordor innan den förbannade liftstationen som heter La Flegere dyker upp. Jag suger i min en gel, och ytterligare några clifbloks och det har iaf lite effekt. Videon ovan levererar jag helt ocensurerad, tycker jag låter berusad och allmänt uppgiven, ganska underhållande så här i efterhand faktiskt. Någon timme efter ovan videoproduktion når jag och min stav sista depån. Jag sätter i mig massvis med coca cola, kakor och lite annat smått och gott för att vid slaget 14.00 lämna depån och börja nedstigningen till paradiset.
Har kort kontakt på Facebook med Maria som väntar tillsammans med gänget i mål, jag meddelar att prick klockan 14.00 avgår Eriktåget mot mål, jag suger i mig den sista colan och försöker ignorera lårsmärtan när jag löpandes tar mig ner för den första branta skidbacken mot den väntande serptentinskogsvägen som jag minns som ganska stökig från när jag sprang CCC. Kommer in i något slags flyt och passerar fler löpare än jag blir omsprugnen av. Strax före La Floria som är ett litet Café står @aramis.sasinka med sin GoPro och börjar filma sista biten in till mål. Inser att han har hajkat en bra bit upp och att detta ännu inte är slut på ett tag. Vi tjötar på om våra krämpor och när vi till slut når gatorna ber jag honom hålla låg profil så jag kan ta in målgången utan distraktioner. Detta är något jag sett fram emot i många år. 2017 blev jag stoppad av ett krånglande knä och fick börja om med poängsamlande och lotteri. Nu jäklar är det min tur att gå i mål. När publiken längs med gatorna applåderar och skriker kommer tårarna. Det är detta jag springer ultra för. Hudlösheten, när känslorna ligger utanpå och det är omöjligt att stoppa dem. Leendet är klistrat uppe vid öronen på mig. Jag ökar farten och springer om några för att få ett extra endorfinpåslag. Mikael Svalstrand står och skriker utanför sitt hotell och kramar om mig, jag bryter ihop än mer, passerar torget med klockstapeln och rundar det sista huset. Nu kommer äntligen upploppet. High-fivar dussintals i publiken med tårarna rinnande längs kinderna. @ultraniclas kastar åt mig den svenska flaggan som jag lite tafatt försöker veckla ut med min stackars stav i handen. Passerar den efterlängtade mållinjen där Maria står och tar emot mig skrikande. Vilken underbar känsla! Vilken lättnad! Jag gjorde det fan i mig. Besegrade berget. Trots mina fötter som dragit på sig tre diagnoser det senaste året: “Mortons neurom”, “Haglunds deformitet” och “Turf Toe”. 45 timmar och 17 minuter runt alpernas högsta berg, men en endaste stav, men med minnen för livet. Med otroliga intryck, med vyer som gör att man tappar andan.