Jag och min svåger, som skulle agera hejaklack åkte upp till Sälen på fredag eftermiddag och anlände till vårt boende på snöskotercenter i Transtrand tre kilometer från starten strax före klockan nio. Jag hade haft svårt att sova tidigare i veckan av olika anledningar. Denna kväll var verkligen inget undantag och när jag vaknade klockan 03.20 hade jag möjligen slumrat någon halvtimme. Normalt har jag inte svårt att sova, men de senaste veckorna efter semestern har många olika saker bidragit till en högre stressnivå och när man då som jag väljer att knappt träna hela sista veckan före loppet försvinner den nödvändiga ventilen för att bli av med stressen. Inte bra. Med grusiga ögon stapplade jag bort till frukosten och tryckte i mig fyra mackor, tre kokta ägg och två muggar nyponsoppa enligt devisen “Har jag inte sovit får jag hitta andra sätt att få kroppen att klara nio mils löpning.” Jag hade turen att få skjuts ner till starten av två vänliga medtävlande och slapp en ofrivillig uppvärming på tre kilometer i svinottan. Väl på plats letade jag reda på Lonesomekollegorna Anders och Andreas. Jag och Anders hade pratat om att springa ihop och vi tog plats strax bakom eliten i startfållan, mest för att få fri väg. Det var riktigt mäktigt när de spelade Vangelis stycke Conquest of Paradise (vilket de även gör på UTMB) strax före start. När startskottet gått hade vi fullt sjå att hålla nere tempot. Vi hade väl någon idé om att 5.30 per kilometer kunde vara ett vettigt utgångstempo på asfalten, dock var det svårt att hålla men jag tycker nog ändå att vi höll tillbaka ganska bra. Första fyra kilometrarna gick på asfalt konstant svagt uppför, sedan följde ett långt parti grusväg innan vi kom in till Smågan.

Här får jag en kamera i ansiktet och en mikrofon i nyllet och frågan från en tonårig reporter “Hur känns det?”. Blev lite paff och var nästan lika fåordig som Ingmar Stenmark på sin tid.

Efter Smågan bar det in i lingonriset. Stigen var periodvis lite mer krånglig än vad jag föreställt mig men den varvades med grusväg då och då. Min höft började nu krångla och vid varje vätskestation (var femte km) stannade vi till så jag fick stretcha, vilket hjälpte ganska bra. Efter ett tag försvann höftkänningarna nästan helt. Skönt. Efter Mångsbodarna stannade Anders plötsligt och ville gå en bit när det var riktigt jobbigt underlag med sugande blöt träflis, jag uppfattade aldrig riktigt orsaken och fick igång honom igen. Några km senare stannade han igen och nu visade det sig att han dragit på sig ett löparknä på vänster sida som gjorde väldigt ont. Hans förnuft sa till honom att bryta eller gå långa perioder för att se om det kunde släppa. Då han visste att jag satsade på medaljtid skickade han iväg mig själv mot Risberg.

Efter att ha promenerat en bit kände jag mig nu ganska pigg och körde på bra in mot Risberg och vidare mot Evertsberg. Det var väldigt fin stämning ute i spåret med mycket publik som stod och hejade i alla vägkorsningar. Jag kunde dock varit utan mor och son som redan i Mångsbodarna stod med sina kobjällror och närapå gav mig en hörselskada. Dessa båda lokala förmågor skulle sedan dyka upp någon gång per mil. Antagligen sprang jag ganska jämt med någon släkting som gillade kobjällror med 130 decibels styrka. Strax innan Evertsberg gjorde jag min maratonpassering på 4.03 och sedan kom regnet. I depån intensifierades regnet och jag blev lite orolig. Tänkte att det var viktigt att äta dock vet jag ju egentligen att kroppen inte kan ta hand om mer än 300 kalorier i timmen under löpning.

Att jag då tryckte i mig följande var verligen obegåvat:

• en st falukorvsskiva “av den bästa”
• två st delicatobollar
• en slät bulle
• en mugg potatischips
• tre muggar coca cola
• två sega råttor

Detta får tjäna som en läxa till kommande långlopp då resultatet av detta frossande resulterade i ett icke önskvärt tillstånd framöver. Magtillstånd som den uppmärksamme läsaren förstår.

När jag väl kalasat färdigt passade jag på att byta tröja och torka av mig lite. För att hålla värmen i regnet tog jag på mig en böff under kepsen men lät bli skobytet då det ändå ösregnade och mitt extrapar var asfaltsskor med dåligt dränage. Efter att ha pratat lite med min hejande svåger bar det iväg ner mot Oxberg, minns sträckan från när jag åkte vasaloppet som ett enkelt parti då det bara var att glida med. Ack så fel jag hade.

Löpningen den här sträckan sträckan bedrevs till stor del i spångfria mossar. I en av “nedförsmossarna” snubblade jag på en uppstickande rot och surfade graciöst några meter på min rygg innan jag stannade och tog mig upp igen. Nu började det bli jobbigt. Några kilometer före Oxberg kom jag ifatt Andreas som smugit förbi mig någonstans längs vägen, vi slog följe till Oxberg där mina delicatobollar gjorde sig påminda och vi tog adjö när jag klev in i en bajamaja. Efter detta började jag mer och mer fundera på hur jag skulle hantera magproblematiken. Jag bestämde mig till att gå över till gels och vatten då jag då lättare kan kontrollera energimängden jag får i mig på detta sätt. Partiet ner till Hökberg var väldigt tungt, jag försökte peppa mig själv genom att prata med publiken vilket fungerade bra. Efter ett tag blir magen åter ohållbar och jag tar en extrasväng ut i skogen och blir kvar där en bra stund. Efter detta känns allt mycket bättre och väl i Eldris bestämmer jag mig för att försöka gå under 9.30. Varje impuls att stanna och gå en bit får mothugg av hjärnan som upplyser om att det då kommer bli glesare mellan km-skyltarna och att det måste bli ett slut på denna golgatalöpning någon. Det är faktiskt inte roligt längre. Alla tankar om att jag vill springa ett hundramileslopp nästa år är som bortblåsta. Varje steg gör ont, men jag ökar farten och då känns det lite bättre. Men sedan känns det lite sämre igen. Och så håller det på. Kämpar mig över en ganska brant men kort uppförsbacke men när nedförsbacken kommer är det stopp. En så brant nedförsbacke klarar inte benen. Det blir till att gå i nedförsbackarna. När fyrakilometersskylten dyker upp börjar jag plötsligt snyfta högt. Försöker kväva ljuden för att löparna precis framför och bakom inte skall höra. Två kilometer kvar och känslosvallet kommer tillbaka, denna gången skiter jag i om någon ser och hör och låter detta komma. Känslorna är okontrollerbara. Vissheten om att målet är nära göra att jag ökar farten och börjar passerar löpare. Endorfinerna sprutar och jag drar mig ner mot 4.30-tempo, kommer in på Vasagatan storgråtandes, spurtar om två löptare till före mållinjen och går i mål på strax under 9.27. Hör Anders ropa från publikledet. Känslosvallet intensifieras, är i det närmaste okontaktbar de närmsta minuterna, bara gråter och gråter utan att riktigt veta varför. Får min medalj och min finsihertisha mellan hulkanden. Funktionärerna bara ler åt mig. Efter vi har varit ute och ätit på kvällen tittar vi när siste löpare går i mål ledsagad av vinnarna Jonas Buud och Holly Rush till samma vangelisstycke. Tätt följd av uppsamlingspatrullen bestående av fyra fyrhjulingar. Mäktigt.