På väg upp mot Tamabada söndagen före loppet.

Klockan är runt sex på kvällen och efter 19 timmars “löpning” stapplar jag in i depån i Ayagaures med 17 km kvar till målet. Tankarna är mörka. Jag hatar det här. Jag förbannar att jag redan anmält mig till CCC, ett lika kuperat lopp i sommar. Låren skriker av smärta. Jag är låg på energi. Jag börjar trycka i mig ost och Coca Cola och blir omgående brutalt illamående. Sedan börjar allt snurra, jag känner att jag är på väg att svimma och greppar tag i en funktionär som lägger mig på en brits. I en timme ligger jag där och blir matad med kanariska apelsiner, översötat te, bröd, ost och Coca Cola. Att bryta är inget alternativ med 17 förhållandevis “enkla” km till mål. Jag tänker promenera till målet om jag måste, för i mål ska jag till varje pris.

Låt oss backa bandet lite, hur hamnade jag där på britsen egentligen?

Jag har sedan våren 2014 genomfört ett antal ultralopp. De har haft lite olika karaktär även om samtliga varit terrängultror. Distansmässigt började jag med (om man bortser från några 45-kilometerslopp) Kullamannen ultra i maj 2014, fortsatte med Full Moon Race och Ultravasan av bara farten samma år. Efter Ultravasan flög fan i mig och jag anmälde mig till GAX 100 miles och som förberedelse inför detta sanslöst långa utmanade lopp genomförde jag Sandsjöbacka 50 miles, Fyr till fyr på Bornholm och sedan det lite kortare Hallands ultra.

GAX klarades sedemera av och resultatet var över all förväntan då jag lyckades vinna hela loppet på något märkligt sätt jag fortfarande inte riktigt förstått. Vad skulle jag nu hitta på?

Jag har under ganska lång tid följt de stora bergsultraloppen i världen genom att lyssna på en del podcasts och genom att följa sajter som irunfar.com. Jag har ganska bra koll på världseliten och känner till de stora loppen. Skulle jag våga mig på något av dessa? Att ställa mig på startlinjen till en riktig bergsultra med de stora namnen och få uppleva ultralöpning i något av länderna där det är riktigt stort, där stämningen sägs vara magisk, och byborna står och skriker hejarop mitt i natten, det vore häftigt. Jag är annars inte överdrivet förtjust i extremt kuperade lopp, vill gärna att det skall vara löpbart, så det inte blir någon slags form av snabb hajk. När min vän Mats Niklasson som har färre ultralopp i benen än jag har plötsligt anmälde sig till Transgrancanaria kunde jag inte stå emot längre. 125 km och 8000 höjdmeter talades det om, dessutom en otroligt teknisk bana där minst åtta timmar av löpningen sker med pannlampa i kompakt mörker. Utan att fundera så mycket mer anmälde jag mig och började planera hur jag skulle lägga upp träningen. Fokus blev på mängd och att samla många höjdmetrar. Sedan jag anmälde mig i början har november har jag varje månad sprungit mer än 40 mil. Jag har dessutom försökt att springa över 10000 höjdmeter per månad för att vara någorlunda förberedd på alla vertikala metrar som väntar.

Exempel på “average” transgrancanariaunderlag, gärna i 30% neförslut :) Lyckas tyvärr inte rotera bilden.

Jag bestämde mig för att åka ner en knapp vecka före start, för att kunna rekognosera banan lite. Istället för att bo nere i “turistgettona” på sydkusten valde jag att söka boende uppe i bergen. Jag fastnade för bergsbyn Tejeda på 1000 meters höjd, mitt på ön. Jag konstaterade att byn passeras sju mil in i loppet och att där kommer finnas en depå för vätska och mat. Lyckades boka en tvårumslägenhet med stor terass och med utsikt över bergen. Här skulle jag bo fram till dagen för start för att då flytta ner till målområdet för att vid behov kunna krypa till sängen efter målgång.

Ytterligare några personer jag lärt känna genom löpningen anmälde sig så småningom och Andreas Pettersson valde dessutom att dela boende med mig under tiden. Kul!

Vy från min och Andreas terass i Tejeda

Lördagen den 27 februari flög jag så ner till Gran Canaria och kvitterade ut en hyrbil. Lyckades till slut navigera upp längs serpentinvägarna till Tejeda och checka in i min lägenhet. Redan klockan sju nästkommande morgon hade jag bestämt träff med Niclas, Mats och Carsten (en dansk kamrat till Niclas) i Puerto de las Nieves där starten för loppet går. Vi skulle rekognosera de första 34 kilometrarna av banan. För att hinna fick jag gå upp klockan 04.50 blanda tailwind och klä mig, och sedan i kompakt dimma, storm och regn köra i 90 minuter längs livsfarliga vägar ner till havet på öns nordsida. Utomhus var det fem plusgrader. Väl framme var det till en början uppehåll och 13 plusgrader, skönt tänkte jag och lämnade handskarna i bilen. Ett dåligt beslut visade det sig. Vi fick riktigt skitväder hela dagen och var rejält nedkylda när vi hoppade in i en taxi i byn Artenara efter våra 34 km och 2800 höjdmeters springande. Två dagar senare provsprang vi också den näst sista sträckan mellan Ayagaures och Parque Sur. Två dagar före start tog jag dessutom en promenad från Tejeda upp till Cruz de Tejeda längs banan. Skönt att ha sett en del av vad som väntar i förväg.

Vy från stigen mellan Cruz de Tejeda och Tejeda

Klockan 12 på torsdagen hämtade vi ut nummerlapp och racekit på expon samt blev lite starstrucked av att se lite kändisar inom ultravärlden. Vi lämnade in dropbags och åt sedan en lunch följt av några timmars strandhäng i Meloneras tillsammans med Christian som valt en annan form av uppladdning än oss. Han körde den “Stig-Helmerska” varianten med “Peppes Bodega” och “svenskt kaffe på hotellet”. Han smälte dock inte in något vidare vid poolbaren :)

En och en halvtimmes serpentinvägar upp till vårt tillhåll i bergen senare och vi valde att fylla på med en god pizza denna sista kväll före vårt livs utmaning.

Race day

Mats, Undertecknad och Andreas strax före start i Agaete.

Efter att ha bytt boende och legat på sängen och vilat tog vi taxi bort till tävlingscentrum fyra timmar före start. Vi hade inte ro att vara kvar på rummet och bussen till starten på andra sidan ön skulle gå klockan 20, tre timmar före start. I Puerto de las Nieves där starten skulle gå var det full fart med hög musik och ljusshower. Vi gick ner till hamnen och stötte ihop med en del andra svenskar. Vi träffade även skribenten Fredrik Ölmqvist som tagit en restresa ner för att bevaka loppet tillsammans med Ian Corless (talkultra). In i startfållan var vi lite osvenska allihop och ställde oss i sub20-timmarsfållan, (vilket ingen av oss skulle klara av visade det sig sedan). Tokhög stämning med kanarisk rap och intervjuer med favoriter. Skyhög musik. Pang! Startskottet gick och jag och Andreas sprang iväg och höll ihop i början. Ganska snart började det gå uppåt. 1000 vertikala meter upp till första depån i Tamabada, vi gick på väldigt raskt utan att pulsen gick upp på allför höga nivåer. Insåg att det var väldigt bra med stavar som jag valt att använda. De avlastade benen mycket när det var som brantast och användes som livräddare i branta nedförslut när låren senare under loppet var helt slutkörda. I depåerna serverades det apelsiner, bananer, vitt bröd och kuber av ost, skinka och någon slags sylt; coca cola och te. Det var grundutbudet, sedan kunde det variera lite. Jag fokuserade mycket på osten och colan för egen del. Vi stannade inte länge i Tamabada utan körde vidare mot Tirma. Nu kom ett mycket tufft parti med den första riktigt hårda och extremt tekniska nedförslöpan. Väldigt mycket lös sten och extremt brant. Spanjorerna är otroligt effektiva löpare nedför, de måste ha grymma lårmuskler, jag fick mjölksyra direkt och blev oroad för fortsättningen. När vi kommit ner kanske 500 höjdmetrar planade stigen ut till smal teknisk singletrack längs bergssidan. Vände man sig om såg man ett pärlband av pannlampor sträcka sig så långt det gick att se. I början var det också helt stjärnklart - magiskt. Väl uppe i nästa depå i Tirma upptäckte Andreas att hans vätskeblåsa läckte. Allt var blött av tailwind och nu fick han lita till sin 50 cl flaska. Tur att depåerna låg ganska tätt. Efter att han stannat och plockat ur en sten ur skon en bit efter depån fick jag rejäl fart uppför och tappade bort Andreas. Vi hade inte bestämt att köra ihop, så jag körde vidare och tänkte att han kanske kommer ikapp mig igen. Nu var det en bra bit till Artenara som var nästa depå, det var det stället vi tog taxin från på provlöpet söndagen före loppet. Jag höll ett väldigt bra tempo och framförallt uppför gick det väldigt bra. Depåerna var som stora partytält med en massa bord och några stolar längs med “väggarna”. I Artenara blandade jag ny tailwind och klädde på mig lite extra då det nog inte var mer än tre plusgrader ute nu. Jag hade som mål att vara i Fontanales en bra bit före klockan sju då starten för 83 km:s-loppet skulle gå där vid sju. Att komma bakom dem ville jag absolut inte. Nåväl, jag kom in i Fontanales redan klockan 05.30 och åt några ost- och skinkmackor som de hade där. Kroppen kändes fortfarande mycket bra, frånsett att låren börjat klaga i nedförslöporna, det var så väldigt tekniskt så varje steg måste bromsas och då var det låren som fick ta smällen. Sett i backspegeln är det tydligt att jag, trots allt jag läst om att nedförsbackarna är det värsta, underskattade detta.

På huvudet hade jag pannlampan Lumonix Compass som har fördelen att den drivs av ett 18650-batteri (ser ut som ett stort AA-batteri) som endast väger runt 60 gram och är enkelt att byta. Jag hade fyra reservbatterier och hade övat mig på att byta i totalmörker under några pass hemma i vintras. Ett batteri höll i ca tre timmar och jag gjorde två byten under nattimmarna.

Efter Fontanales började det gå mer nedför, dessutom var terrängen mer jordig och lerig, bitvis med tät vegetation som gjorde det ganska svårsprunget. Tuppar började gala och fåglar kvittra, en föraning om att gryningen snart skulle komma. Passerade depån i Valleseco fortfarande i kompakt mörker och fortsatt mot Teror. Nu började det ljusna - en fantastisk upplevelse efter åtta timmars mörker. Kom in i Teror runt klockan halv åtta på morgonen tror jag och då var det högsta volym på musiken och dansande funktionärer. Häftig stämning och något som behövdes inför kommande klättring upp till Talayón. En liten bit efter depån i Teror började en betonguppförsbacke med trappsteg som var det brantaste jag någonsin tagit mig uppför. Att den fortsatte så långt man kunde se gjorde det inte mer upplyftande. Jag fick riktigt hänga på stavarna för att ta mig uppåt, utan stavar under loppet hade det med all säkerhet blivit en DNF. En bit uppför berget (nu var det konstant klättring) började löparna i advanced-loppet komma ikapp mig, de höll en imponerande fart uppför och jag fick gång på gång kliva åt sidan och släppa förbi dem på den smala stigen.

Min energiplan var inte överdrivet välplanerad, som grund hade jag tailwind i vätskeblåsan och så hade jag portionerat ut pulver till fyra påfyllningar av detta under tiden. Utöver det hade jag clifbars och några snickers. Dessutom hade jag en halvlitersflaska med vatten som jag såg till att fylla på i varje depå. Planen var alltså att dricka tailwind och pilla i mig vad som bjöds i depåerna. Ost blev det jag fokuserade på mest. Energirikt och gott (även om just dessa ostkuber var ganska smaklösa). Tyvärr kändes magen (som vanligt) inte helt hundra och åt jag för mycket började de protestera direkt, detta blev värre under loppets gång och gradvis tror jag att jag åt och drack mindre än vad jag borde gjort.

Efter att ha passerat toppen i Cruz de Tejeda bar det av nedför till Tejeda, denna bit hade jag ju rekat i onsdags till fots och nu började det bli varmt. I Tejeda var det ett fasligt liv med blåsorkester och sjungande volontärer. Jag var ganska låg när jag kom in i depån men tryckte i mig en del energi för att råda bot på detta. Fyllde upp ny tailwind, tog av mig en del kläder och började efter några asfaltskilometer den mödosamma klättringen upp till Roque Nublo. Jag och spanjoren Chicho började flina åt varandra då vi för femtielfte gången bytte plats med varandra på vägen upp.

Exempel på fin pinjeskog som fanns högt upp på flera platser längs banan.

Nu började jag få lite småblåsor på insidan av tummarna efter stavarna, jag har inte tränat mycket med dessa då jag precis i början sträckte en muskel i tummen under stavträningen vilket förhindrade mig att använda dem på länge. På natten hade jag tunna handskar vilken nog iaf fördröjde tiden innan blåsorna började dyka upp.

Uppe vid Roque Nublo var det ett stenigt månlandskap och fullt med turister, dessutom sprang man upp och vände och fick på det viset se en del av sina närmsta konkurrenter. Jag gjorde ett försök att ta en selfie, men då kom en schweizisk turist och skulle ta bilden åt mig istället, någon han misslyckades med efter upprepade försök. Konstig tyska pratade han också :)

Nu var det stenig nedförsbacke till den lite större depån i Garañón, där min dropbag skulle finnas. Jag tog god tid på mig och bytte skor, åt pasta och pysslade lite allmänt. Sedan bar det iväg upp mot Gran Canarias högsta topp Pico de las Nieves. Det var den brantaste skogsbacke jag någonsin bestigit, passerade en fläck snö på vägen upp som vittnade om det unika snöfall som varit här två veckor tidigare. Efter att ha nått toppen började det hemskaste partiet löpning jag upplevt i mitt löparliv, eller rättare sagt, det handlade inte om löpning. Det var ett evigt stapplande nerför, i oändlighet. Varje steg gjorde ont och jag blev passerad hela tiden. Mina lår var slut och ville inte mer, tog upp mobilen och kunde konstatera att väldigt många personer som följde min framfart tyckte att jag nu bara hade det “lätta kvar”. När Anders messade att nu var det bara “walk in the park” kvar, svarade jag totalt humorbefriat att han var citat “dum i huvudet”. Förlåt Anders, men jag tyckte verkligen att du var det då :)

Efter Tunte - depån före Ayagaures där jag senare skulle bli liggande på en brits, skulle vi plötsligt klättra uppför igen, en ringlande serpentinstig längs kala bergsstup som såg ut att gå rätt upp i himlen. Tankarna for till Frodo och Sam och deras väg in i Mordor. Stigen var som alla andra stigar någon form av stenbrott att döma av antalet stenar. Döm om min förvåning när jag i sista svängen upp till bergspasset som utgjorde slutet på stigningen ser ett antal turistande mtb-cyklister komma dönande ner för stigen. De stannar till och funderar kort på alla löpare och fortsätter neråt. Totalt livsfarligt om ni de frågat mig, vilket de förstås inte gjorde. Jag undrar om de överlevde. Uppe på toppen hade jag ca 1000 höjdmeter ner till Ayagaures som låg vid en stor damm som sågs skymta långt långt ner. Det var alltså denna nedstigning som ledde till mitt senare svimningsanfall. Förmodligen stoppade jag i mig för lite energi, vet att slangen till vätskeblåsan kommit lite i kläm och att det var jobbigt att få ut något ur den. Lärdom - fixa sådana problem direkt, det är inte värt att avvakta till nästa depå.

Efter en knapp timme på britsen i Ayagaures dyker det upp två svenska tjejer, Hanna och Gabriella som springer den lite kortare 83 km:s-banan. De visar sig att de planerat att mer eller mindre promenera till målet då även de var trötta. Jag frågar om jag kan göra dem sällskap och på så sätt bli ivägsläppt av sjukvårdarna som vill ha någon form av garant för att jag inte ramlar ihop på vägen till målet. Vi ger oss av och det börjar nu mörkna, dags att plocka upp pannlampan igen. Det här partiet hade vi testsprunget i tisdags, och då upplevde jag det som ganska lättsprunget, något jag absolut inte kände längre (även om jag nu inte sprang). Det började med en del uppför följt av idiotstenbackar nedför igen för att till sist placera oss i en uttorkad flodbädd med otroligt dumma stenar överallt. Jag kände att jag hade svårt att hänga med i tjejernas tempo och sa ifrån att jag inte ville sinka dem, när så Carsten, vår danske guide från tidigare provlöp i veckan dök upp bakom mig började tjejerna pinna på lite mer och jag och Carsten gick och ältade våra smärtor bland all sten. Jag hade dock återhämtat mig bra efter alla apelsiner, ostkuber och annat i depån och började nu snegla mot klockan. Mitt första outtalade mål på under 20 timmar hade redan passerats upp i depån, men under 24 timmar borde vara möjligt. Jag lämnade Carsten åt sitt öde och började småspringa igen. Plötsligt började kroppen svara och det var inte längre brant nedför utan ganska plant, så småningom kom jag ut på en grusväg och jag ökade tempot, passerade tjejerna och sedan mängder av löpare. Med fem kilometer kvar skruvade jag upp farten till 5.30-tempo och sneglade på pulsen. Förvånat såg jag att den låg stadigt under 130 trots tempoökningen. Hur kan jag efter 22 timmars löpning få upp denna fart och ha så låg puls? Filosoferade om detta ett tag och sprang rakt igenom sista depån i Parque Sur fyra kilometer före mål. Nu sprang jag som en galning i jakt på endorfinkicken, jag vet av erfarenhet att det är lättast för mig att få en riktig runners high när jag anstränger mig extra när jag är mer eller mindre slutkörd. Nåväl, inga direkta glädjetårar mer än en klump i halsen den här gången. Det var iaf en otrolig känsla att ensam på rakan spurta i mål efter 22 timmar och 41 minuter med en gapande speaker som jagade på mig. Kände mig som en segrare. Transgrancanaria är det tuffaste loppet jag genomfört hittills och inför CCC i sommar behöver en träningsstrategi tas fram för att stärka låren och få dem mer förberedda på nedförslöp. Jag har redan nu fått tips om att maxa i nedförsbackarna, låter inte som vidare skonsam träning, men kanske är det vad som krävs.

Det tog inte jättelång tid innan Niclas, Carsten och sedemera Andreas tog sig i mål och vi hämtade ut våra väskor och satte oss och åt våran måltid som vi beställt tidigare. De andra skulle dröja lite till och jag och Andreas tog en taxi till lägenheten. Väl där fick jag tipset av Andreas att ta en dos diklofenak för att kunna sova. Annars riskerar en att vakna av muskelvärken vid varje rörelse. Tipset fungerade verkligen och sov det bästa jag gjort på hela veckan den där natten. Dagen efter ägnade vi oss att äta oss igenom Playa del Ingles alla restauranger (något överdrivet, men vi åt mycket).

Slutligen lite kuriosa. När jag på måndag morgon sitter på Las Palmas flygplats för att flyga hem dyker plötsligt Sven Melander upp. Vad är oddsen för det egentligen? Roligt var det iaf och jag lyckades hålla tyst :)

Sven Melander som Berra då det begav sig.