Jag har följt upprustningen av vildmarksleden under flera år. Det har lagts ner mycket ideellt arbete av de lokala klubbarna med Hindås Skidklubb i spetsen med att dränera, bygga nya spänger och markera leden under de senaste två åren. Att nu (när EU-pengarna är slut) få springa hela sträckan på tävling är något jag verkligen sett fram emot.

Skogsmaran fanns på tidigt 70-tal (vet inte hur många år den gick) och gick då i motsatt riktning (Hindås-Skatås). Vid målet träffade jag ultralegenden Rune Larsson som berättade att han sprungit den 1970.

Uppladdningen inför loppet kunde verkligen varit bättre. Först någon form av ryggskott sedan i söndags följt av en gymnasieklassåterträff på fredagskvällen då tre öl inmundigades. Följde upp detta med dålig nattsömn som börjar bli en riktigt dålig vana inför lopp.

Start på gräsplanen i Skatås klockan 9.00, la mig långt framme och tänkte pinna på så gott det gick. Vi slapp av någon anledning att bestiga Getryggen och leddes genom sydvästligaste delarna av Sävedalen in i terrängen igen efter en kort villagatsvisit. Tog rygg på en duo (senare trio) snabba tjejer som jag följde till och från upp till vägpassagen vid Härkeshult. Kände direkt att kroppen inte svarade som jag är van vid, efter varje mindre backe tog återhämtningen lite mer tid än jag är van vid. En av tjejerna var utpräglad asfalts- och gruslöpare och tappade direkt när stigen blev krångligare. Så snart det kom gruspartier var hon dock ikapp. Jag sprang med min nathan-ryggsäck som jag laddat med tailwind nutritions kaloridryck för första gången. Tanken är att jag skall prova om det funkar bra för mig för att sedan använda detta på kommande ultror. Detta aktualiserades efter mitt maghaveri på ultravasan. Tycker att drycken påminde lite om resorb i smaken och var inte speciellt söt. Dock hade det varit kanon med vatten vid den andra vätskekontrollen i Härkeshult, vilket funktionärerna inte hunnit hälla upp i brådrasket.

Efter 14 kilometer kommer man fram till Lidmossarna och när jag för två veckor sedan rekognoserade på mitt söndaglångpass hade en folkilsk markägare fällt träd över hela stigen under en sträcka av ca 500 meter, även ledmarkerade träd var avverkade vilket gjorde att det var mycket svårt att ens förstå var leden gick. Jag var nyfiken på hur tävlingsledningen skulle hantera detta. Det visade sig att de dragit om leden här och vi fick springa i traktorspår, lite geggamoja och en extra upp- och nerförsbacke som sög musten ur mina redan trötta ben. Efter Härkeshult blev jag frånsprungen av mitt sällskap, och från och med nu sprang jag i princip ensam hela vägen till målet. Leden var ganska dåligt markerad (långa avstånd mellan) på de långa gruspartierna och med ett konstant motljus fick man hela tiden obehagskänslan av att man missat en “avtagsstig” in i skogen. Detta hände dock inte mig förrän efter 35 kilometer (mer om detta senare). I Härskogen hade de lagt till en extra loop över de brutala elljusspåren, dock hade de, när jag sprang förbi missat att spärra den branta backen upp till motionscentralen. Här blev det till att chansa på att springa rakt fram. Mötte två av tjejerna här som vänt då de trodde de sprungit fel. När de fick syn på mig vände de dock igen och försvann snabbt framför mig i ett brutalt tempo. Stannade vid kontrollen i Härskogen och fick mitt efterlängtade vatten, coca cola och lite godis. Solosprang vidare mot Hindås. Vid 35 km fanns en vätskekontroll där funktionären upplyste mig om att jag låg nia (sexa i herrklassen). Femtio meter senare missade jag avtagsstigen. Sprang en av dessa oändliga grusvägar längs en sjö och förbannade avsaknaden av markeringar. Visste dock att de satt glest men när jag sprungit över en kilometer stannade jag en bil och frågade. De informerade mig om att detta inte var vildmarksleden och att de mött två andra löpare ännu längre fram, det visade sig i mål att detta var asfaltstjejen och en kille hon slagit följe med. De valde att inte vända utan tog sig en annan väg till Hindås. Själv var jag ganska knäckt nu och tappade ganska precis två kilometer på min felnavigering. Hade ingen aning om hur många placeringar jag tappat dock. Efter en stund kom en falkenbergslöpare ikapp och om mig. Mina muskler i benen var nu nära kramp och jag hade inget att svara med. Ville bara i mål. Först skulle vi dock ta oss över Linnarhultsutkiken, ett enormt berg kändes det som. Gick upp för detta och sprang sedan de sista kilometrarna till dess att målrakan (som var en uppförsbacke) materialiserades framför mig. Gick i mål på 3 timmar och 46 minuter och det verkar ha givit mig en nionde plats (dock tror jag att han som sprang fel väg till Hindås var kvar i resultatlistan).

Mitt mål var att gå under fyra timmar och sett i backspegeln med tanke på att det var 817 höjdmeter och stor del krånglig stig måste jag vara otroligt nöjd med resultatet. Anledningen till att kroppen kändes lite seg var kanske helt enkelt att jag sprang lite fort :)

Skogsmaran tycker jag var ett riktigt höjdarlopp om än väldigt jobbigt. Sedan att man fick hamburgare i mål gjorde ju saken än bättre. Inför nästa år efterlyser jag lite bättre markeringar på gruspartierna, samt vatten på alla vätskestationer.