I något slags kollektivt rus anmälde jag mig i höstas till ultradistansen av Sandsjöbacka trail marathon. 2013 sprang jag 44 kilometersdistansen på detta “indielopp” och minns att jag tyckte det var sjukt jobbigt. Nästan 83 km i till stora delar samma terräng kändes nästan som en utopi, en riktig mangling av kroppen. Dessutom var jag lätt oroad över uppladdningen som skulle bestå av två veckor på en västindisk ö utan möjlighet till annat än löpning på sandstränder. Att jag sedan drog på mig någon form av tarmbakterie under denna vistelse som sedan bråkat hela tiden sedan hemkomst gjorde ju inte saken bättre. När jag väl stod där ute vid Tjolöholm klockan kvart över sex på morgonen och inväntade startskottet hade jag inga större förhoppningar om att gå i mål. I ryggsäcken låg en prydligt förpackad återförslutningsbar plastpåse med våtservetter, som skulle rädda mig när nöden kom. En annan bild som poppade upp i minnet var slutscenen ur Lars von Triers Melancholia. Filmen är inspelad just på Tjolöholm och i slutscenen står huvudpersonerna och blickar ut över kungsbackafjorden när en jättekomet kommer mot dem och krockar - världens undergång. Nu snackar vi järtecken som heter duga.

Nåväl jag har trots allt under 2014 genomfört fyra ultramaror varav två var lika långa eller längre än denna(Ultravasan och FMR ). Träningen under hösten har gått bra och snittet har nästan varit 70 km i veckan. Det som oroade mig var egentligen bara magen, dels hur den påverkat uppladdningen, dels hur den skulle påverka löpningen.

Med två immodium i magen gav jag mig så iväg från Tjolöholms slott klockan 06.40. Jag tog rygg på Andreas då jag vet att vi brukar vara ganska jämna. Han sprang lite för snabbt i mörkret tyckte jag dock så jag släppte iväg honom direkt. Hamnade istället efter en medlöpare som visade sig vara en klasskamrat från grundskolan som jag inte sett på över 25 år. Vi sprang några km ihop till det var dags att springa rakt ut i skogen och dra nytta av mitt fina toalettkit som jag packat ner så påpassligt. Två immodium var alltså inte tillräckligt. Började genast misströsta men efter skogsbesöket kändes det väldigt bra och när vi lämnade Tjolöholmsskogarna och tog sikte på Fjärås Bräcka trummade jag på i 4.30-tempo på asfalten. Ni kanske säger dumdristigt, men jag blev inte ens trött av det tempot och då får det vara okej en stund. Väl uppe på bräckan började det ljusna och jag tog upp mobilen och unnade mig dagens första selfie. In på hallandsleden i ensamhet, kroppen började redan kännas lite tung, men jag kopplade detta till att kolhydratreserverna tagit slut då jag nu löpt i dryga 90 minuter. Passerade en kille som gjorde en kort kissepaus, han flög dock förbi mig fem minuter senare i en rasande fart, det verkade som om han skulle jaga ikapp sitt sällskap direkt. Jag hade stor hjälp av att ha lagt in banans gps-spår i klockan, det var bara att följa spåret. Den här delen av banan var relativt lättlöpt och inte så blöt. Med tanke på magens status hade jag ställt in mig på att endast dricka tailwind (sportdryck) och inte inta någon fast föda alls. Detta var ett framgångsrikt koncept då magen höll sig i schack resten av dagen. Blev ifatthunnen av två killar på väg upp mot Anneberg och hängde på dem. Ytterligare en stund senare kom jag ifatt Andreas och vi slog följe mot Lindome. Jag började känna mig riktigt pigg nu och ner mot Bunketorp började jag pinna på lite extra, ut på asfalten och de sista två kilometrarna in mot depån i Lindome körde jag riktigt tufft tempo, lämnade alla andra bakom mig och dundrade in i depån i 4.20-tempo. Bytte tröja och handskar, det kom in många löpare i depån under tiden vi stod där.

Jag och Andreas lämnade depån tillsammans och fortsatte att hålla samman ner mot Sandsjöbackas rastplats vid E6. Det började hagla och regna lite men det var inget som störde nämvärt. Vi bestämde att vi springer ihop så länge tempot känns bra för båda, om någon är starkare så är det bara att springa på. Efter korsandet av E6:an kom vi ut på den vackra Sandsjöbackadrumlinen och Andreas började så smått sacka efter. Jag sprang på och var ensam igen. Nu började geggamojan. Det var sjukt geggigt. Ren blålera man halkade runt i. Efter en stund kom en kille ikapp mig och vi var i varandras synfält några km. Han hade personlig support utefter banan och erbjöd mig att ta del av den i form av gels och bullar, men jag avböjde. Min mage fick bara tailwind, även om jag efter sex mil gjorde ett avsteg från min diet och festade loss på en snickers. Vi kom ikapp en kille som hade kramp och sedan ytterligare en. Sedan fick min följeslagare ont någonstans och stannade för att vila lite. Ensam igen. Halkade vidare ner till den punkt där banan vänder norråt igen (vi hade sprungit söder ut ca fem, sex kilometer nu), vilket kändes skönt mentalt. Började klättra över de urbergshällar som är så typiskt för södra sandsjöbacka och hörde efter ett tag röster bakom mig. Det var visade sig vara ledarna (alternativt tvåan och trean) i ultratrippeln som börjat plocka placeringar. (gissar på att det var vi andra som börjat tappa tempo). De malde på och jag räddade livet på Ted Ås? genom att ge honom min vattenflaska som han lovade lämna efter sig i depån invid spårhagavägen. Hängde på dem ett tag men när det kom en brant nedförsbacke sa mina knän ifrån och jag fick se dem försvinna framför mig. Passerade ytterligare en kroknande konkurrent efter en stund. Klafsade grönaburstråket fram i leran och anlände ensam till depån vid spårhagavägen samtidigt som de rutinerade ultratrippellöparna framför mig lämnade densamma. Stannade en stund och fyllde på tailwind och språkade med de trevliga funktionärerna. Stålsatte mig för det som komma skulle. Vet att sträckan framför mig upp till Oxsjön är fruktansvärt geggig och dessutom svagt uppförslutande. Nu blev det mer och mer promenad. Började fundera på om jag hade möjlighet att springa på under 10 timmar vilket jag kom fram till att jag rimligtvis hade. En stund fanns tankarna tom på en tid under 9.30 men ju mer jag promenderade geggamojan fram desto mer avlägsen blev den möjligheten. Det var en befrielse att anlända till Oxsjön och grusade stigar. Då insåg jag dock att det gjorde ont att springa. Att gå i geggamojan var mer lättmotiverat, att gå på raka fina stigar går ju inte för sig? Jag satte upp regeln att motlut var okej att gå i, och branta nedförslut var också ok att gå. (mycket promenad blev det) Pratade med lite söndagsflanörer på väg mot Sisjön. Blev idiotförklarad av dem och köpte det :) När sisjödepån dök upp brast det för mig, började hulka och fick stanna och samla mig en stund. Sjuk känsla det där, när jag bara börjar gråta helt från ingenstans. Lyckades samla mig och festade loss på en mugg hett vatten. Blev utfrågad av en motionär om loppet, Han: -“hur långt har du sprungit nu”? Jag: -” 71 km.” Han: -”VA???!!!”

Fick hjälp av de otroligt trevliga funktionärerna från göteborgs lottakår som bemannade depån med att få min pannlampa på plats inför avslutningen upp genom mölndalsravinen. Det fanns risk att mörkret skulle hinna falla innan jag var ute ur änggården. Stapplade vidare mot mål utan att någon annan kommit ifatt mig. Såg ingen konkurrent från spårhaga in till målet. De sista 12 kilometrarna blev kämpiga och det var inte så roligt när pannlampans batteri gav upp inne i ängårdsbergen, dock var det inte helt mörkt ännu så jag klarade mig med min skarpa blick :). Över gångbron vid botaniska, kisade för att se ledmarkeringarna i det tilltagande mörkret, ser hur banan tillskillnad mot varvet leddes ner under margaretebergsgatan, och började genast ana ugglor i mossen. Såg nya ledmarkeringar försvinna upp i skogen bakom bussgaraget och insåg att detta nog var banläggarens sinne för humor. Med benen på knäna följde jag markeringarna upp för den branta backen och insåg att det bara var nerför till marathonporten kvar. In på vallen endast upplyst av lite nödbelysning (någon fadäs inträffade med elen till strålkastarna på fredagen). La min vana trogen på en rökarspurt och defilerade in i mål på 9 timmar och 48 minuter. Detta gav en fjortonde plats som jag är otroligt nöjd med. Att springa under 10 timmar trodde jag inte var möjligt för mig. Sandsjöbacka trail är ett fantastiskt arrangemang som jag verkligen kan rekommendera.