Fyr till fyr Bornholm april 2015

Efter att ha läst Joakim Kopkas racerapport om samma lopp (Fyr til Fyr) känns det som om det roligaste redan har sagts. Han utelämnade ju dock en del information om själva loppet och koncentrerade sig på den anmärkningsvärda chockerande starten samt den avslutande ölen. Det här är min historia. Den handlar om jaktinstinkt, om att få upp vittring på danskar samt om att springa fort nog för att bli bjuden på en finöl av arrangörerna :)

Redan i augusti började det pratas om det här loppet bland mina LR-kamrater. Vad jag har förstått hade Peter Blomqvist fått nys om det och haft det på sin “bucket-list” ett tag. Då jag aldrig varit på Bornholm och distansen (58 km) kändes som en lagom utmaning i början på april var jag inte sen att anmäla mig. Drygt tre veckor före start lyckades jag onödigt nog stuka foten rejält. Dessutom värre än jag någonsin gjort tidigare. Så efter 11 dagars löpstopp och med massa tejpning kunde jag iaf börja springa igen någon dryg vecka före start.

Det var totalt 14 Lonesomes som sprang loppet och vi var ett sällskap på 11 som strålade samman på färjan från Ystad för att sedan dela hyttor på Sandkås camping några km från målet vid Hammer fyr.

Jag lyckades med att reprisera min uppladdning inför ultravasan som bestod i att inte sova en blund natten före. Kände mig dock mindre påverkad av detta den här gången. Uppstigning 03:45 och min obligatoriska äggröra blev denna gången kryddad med teflon som släppte ur den danska stekpannan under tillagningen. Hann tänka att det är giftigt men att jag nog hinner i mål innan jag blir sjuk av det.

Vi tog oss i egna bilar till målet varifrån det avgick bussar till starten som var förlagd vid Dueodde fyr. Försökte vila lite under tiden gryningsljuset föll in i bussen. Starten gick 07:00, (en öronbedövande knall förövrigt), sedan var det tjurrusning över sandklittar ner mot östersjöstranden där den första milen skulle springas. Är väldigt glad att jag införskaffat gaiters för att slippa sand i skorna vilket ställde till det på Thy trail häromsistens. Jag och Fredrik hade bestämt oss för att springa ihop, dock var han spårlöst försvunnen i ett sandmoln direkt. Inte speciellt förvånande då min fot behöver lite tid att komma igång - jag gick ut försikigt, något som inte är Fredriks kännetecken. Väl nere på stranden kunde jag efter ett tag identifiera hans rygg långt fram i pärlbandet av löpare. Försiktigt började jag öka farten väl medveten om balansgången detta innebär när man har 58 km till mål. Efter en eller kanske två km var jag iallafall ikapp honom och vi slog följe. Gång på gång varnade jag dock. “Vi springer för fort, detta kommer aldrig att hålla”. Fredrik höll med och slog sin vana trogen inte av på farten.

Vi hamnade i en litet sällskap med två herrar och den blivande damsegrarinnan och hängde på dem fram till första depåstoppet i Svaneke där Fredrik behövde tömma skorna på sand. Före depåstoppet låg vi placerade runt plats 12, men här släppte vi ganska många förbi oss. Banan följde alltså ostkusten på Bornholm, en ö jag förövrigt inte har besökt tidigare. Otroligt vackert sceneri även om lukten av rutten tång var något besvärande den första milen. Den ersattes senare av den något mer uthärdliga gödselditon. Efter någon mil sprang vi igenom ett samhälle och en gammal gubbe vrålade uppmuntrande -“Nu har ni kun 47 km igjen!”.

Själva banan bestod av omväxlande strand, single track-stig och cykelbana. Fram till Gudhjem vid 38 km där den andra och sista depån var placerad var det förhållandevis platt, sedan ökade kuperingen del. Värmen steg dessutom, detta var utan tvekan årets varmaste dag med temperaturer uppemot 20 grader. Fredrik plågades av sina långa tights. Själv hade jag packat ner shorts och var otroligt tacksam över detta, då jag normalt lider av värme under löpning. Det gick ganska trögt efter Gudhjem för oss båda. Jag besvärades dessutom av min stukade fot så snart det blev krånglig stig. Minns en nedförslöpa då det kom en dansk i hög fart och passerade oss varpå vi undrade om han siktade på negativ split (att springa andra halvan snabbare än den första), något väldigt svårt med den banprofilen och distansen. Han var förövrigt den enda dansken som kunde springa på i terrängen, annars upplevde vi hur de (danskarna) var ganska långsamma så snart underlaget blev krångligt. Vid 46 km kom vi ut på en platt cykelbana, jag hade ökat på lite och lämnat Fredrik med en liten lucka. Väl ute på cykelbanan fick jag syn på nedförsbackedansken samt lite längre fram två sällskap med publik som stod och hejade. Per automatik provade jag att öka farten lite, blev inspirerad när jag märkte att jag tog in på dansken. Passerade honom snart och fick uppmuntrande hejarop av honom och publiken. Det kändes bra! Provade att öka ytterligare då det började luta nerför. La mig runt 4.30 - 4.40-tempo och matade på. Det kändes fortfarande bra. En ny rygg, och efter det ytterligare en ny. Jag var plötsligt på jakt. Fått vittring och mitt byte var danskar. Så snart en rygg passerats dök där upp en ny rödvit rygg som skulle passeras. Känslan var helt otrolig. Att efter 50 km ligga och döna på i 4.30-tempo och springa om en dansk varje km i snitt. Var det teflonen från frukostens äggröra som gjorde att jag gled ifrån (som Fredrik senare skulle hävda)?

Vid Sandvig efter 55 km tog asfalten slut och likaså min turbofart. Den sist passerade dansken kom ifatt och om mig igen vid Hammerodde fyr, två km från mål, men stackarn fick ett maghaveri en km före mål och sprang i mål tio minuter efter mig.

Målfyren syntes till slut däruppe på toppen av ett berg, nu var det nära. Inga konkurrenter syntes bakåt och det var inga problem att hålla undan. Klappade handen i fyren efter 5 timmar och 32 minuter som bäste svensk. Lycklig. Fick en specialbryggd ale av arrangören vilken delades ut till alla som sprang på en tid under 6.13.