För andra året i rad anslöt jag mig till Lonesome-resan till Danmarks “barskaste” maraton. I fjol blev loppet lite av en chock då jag aldrig hade kunnat föreställa mig mängden vatten och djupet på detsamma. I år visste jag vad som väntade mig och jag kunde förbereda mig mentalt på ett helt annat sätt. Resorna till Thy har blivit en tradition. För två år sedan började det med att Peter Blomqvist och Steve Karlsson åkte dit och sprang. Peter hade lärt känna tävlingens eldsjäl Simon Grimstrup på ett löparläger och blivit inbjuden att delta. Simon som var speaker i år, talade sig varm om Lonesome Runners och ville gärna se oss där igen. Vi lyckades ju dessutom genom “Mariäe Frank” aka Maria Fräki knipa en silverplats i damklassen så nu är det viktigt att vi åker dit och försvarar detta :)

Thy är Danmarks äldsta nationalpark och ligger på västra nordjylland. Naturen består av ett vidsträckt klittlanskap och långa sandstränder som är ett paradis för surfare. Benämningen “Cold Hawaii” är väldigt passande. I år var vi åtta Lonesomes som gav oss av i hyrd minibuss från gbg med färjan över till Fredrikshavn. I Thisted vid Limfjorden där vi hyrt in oss i tre campingstugor väntade Håkan som anlänt med flyg från Stockholm tidigare under dagen. Håkan är en tuff kille, han tog en sig resdag efter Thy för att ta sig till Sälen och köra Öppet Spår.

På lördag morgon tog åkte vi de två milen till målet tillika tävlingscentrum i Klitmöller. För att acklimatisera oss var vi några i bussen som satt och vrålade lite danska fraser så gott vi kunde. Väl framme hämtade vi ut våra nummerlappar, hängde upp Lonesome-vepan, fotograferade, crosspostade alla vackra bilder medelst våra roamande mobiler till alla sociala medier vi behärskade. Därefter satte vi oss på nästa buss som skulle ta oss till starten vid Lodbjerg fyr i söder. Thy Trail är ett punkt till punkt-lopp som går i syd-nordlig riktning. En ylande medvind skulle följa oss tillbaka upp till Klitmöller. Detta hade Joakim beställt och när Joakim beställer något blir det så.

I maratonklassen kom ca 250 till start. Efter lite information och förhållningsregler från tävlingsledningen (detta är som sagt en nationalpark med strikta regler om att inte avvika från stigen) på en i stort sett oförståelig danska gav vi oss iväg klockan 10. Jag visste att det första “vadstället” skulle dyka upp efter endast några hundra meter och för att undvika köbildningen som blir där valde jag att gå ut i ett ganska högt tempo. I fjol hamnade jag en bit bak och framförvarande löpare började gå genom vattnet och det var omöjligt att passera på ett säkert sätt (läs passera utan att vinterbada hela kroppen). Mitt drag visade sig vara smart och jag upplevde inte en enda gång under loppet som mest går på smal singletrack att jag var hindrad av framförvarande löpare. Principen var istället att lägga sig fem meter bakom och intensivt studera framförvarande löpare ben för att förstå bottenstrukturen och på så sätt undvika feltramp.

Efter några hundra meter besteg vi den första och kanske högsta sandgräskullen (klitten) och när jag vände mig om syntes ett pärlband av löpare vadandes genom vatten och pulsandes genom sand. Noterar nu att jag själv befinner min runt plats 30 i fältet och efter en stund är vi endast tre löpare som springer i någorlunda samlad trupp. Jag har valt att springa med min lilla Nathan-väst där jag har knappt två liter färdigblandad koncentrerad tailwind (sportdryck). Orsaken är dels att jag gillar att dricka när det passar mig samt att spara lite tid vid depåerna. Jag drar dessutom lätt på mig håll om jag dricker för mycket på en gång samtidigt som jag försöker hålla ett anständigt tempo. Första stoppet skulle bli när jag tömt min vätskeblåsa. Detta inträffade aldrig varpå den inte blev några depåstopp alls.

Dagarna före loppet hade jag anat en förkylning som tack och lov var i stort sett försvunnen vid start. Första två milen är en blandning av singletrackstig, hårdare grusväg (redningsvej) och en del skogsstig. I år forcerade jag genom vattnet på ett helt annat sätt än i fjol. Först när vattnet gick över knähöjd saktade jag ner för att undvika fall. Dessutom skulle det knappast vara lönsamt rent energimässigt att forcera de djupare partierna.

Det senaste årets omfokusering till ultramaraton har givit mig en grundtrygghet och självkännedom där jag vet att jag kan springa ganska forcerat under många timmar utan att riskera att gå in i “väggen”. Full fart framåt var det som gällde med andra ord. Ett tag inbillade jag mig att en sluttid på 3.30 var möjlig. Ett visst mått av hybris hade här infunnit sig kan jag konstatera med facit i hand.

När jag tänkte 3.30 tänkte jag inte på kommande strandstrapatser. Jag springer dåligt i sand. Jag kommer aldrig någonsin ens tänka tanken att springa ett ökenlopp. Varje steg är en rejäl energitjuv och alla löpare runt mig tycks klara detta bättre än jag.

Vid 19 km halkar man via en sanddyn följdaktligen ner på en paradisstrand. Ett dånande Nordsjön vräker in vågor och skum över fötterna. Känslan är magisk och utsikten bedövande vacker (eller smuk som danskarna säger). Denna strand skall man sedan i tre etapper återvända till och ihopsummerat är det nog närmare en mil man pulsar i något som känns som en evighet. Periodvis är sanden hårdare packad och under någon halvminut tror man att man hittat flytet när verkligheten återvänder i form av riktigt strid sand. Tittar på klockan och ser km-tiden sjunka frustrerande mycket. Märker att jag tappar position på stranden, men så snart jag fått fast mark under fötterna passerar jag löpare. Vid 31 km hinner jag upp en dansk rygg som jag sett av och till under hela loppet, han verkar ha kroknat lite och jag lägger in en högre växel och passerar honom i en sådan fart att han inte skall få för sig att hänga på mig. Det känns bra och snart har jag plockat in två löpare till. Jaktinstinkten i mig vaknar. Danskarna är mitt villebråd. De skall tas en efter en. De orkar inte längre. Danskarna. Jag däremot, jag är stark, jag har sprungit tre lopp på över åtta mil de senaste åtta månaderna. Det har inte dessa söndagslöpare gjort tänker jag. Jag skall få dansken på fall utan plutonium. Ernst-Hugo (aka Stig Helmer) ler nog i sin himmel åt min jakt tänker jag.

Vid 35 km blir jag passerad av ledaren i halvmaraklassen som visar sig vara en tjej. (Brittiskan Emily Collinge, som i somras knep andraplatsen på Axa fjällmaraton efter Emelie Forsberg). När första dansk dräng passerar frågar jag honom: -”Er der en kone, der fører kapløbet”. Han blänger argt på mig och jag får inget svar. Att få stryk av en tjej var inget han hade tänkt sig ännu mindre bli häcklad för det av en svensk tydligen. (notera att jag faktiskt inte hade för avsikt att häckla utan jag var mer lite överraskad och tänkte att han visste hur det låg till)

Nu får jag upp farten ännu mer och inser att en tid strax över 3.40 är möjlig, något jag inte haft en tanke på tidigare (läse före loppet). Samtidigt börjar jag plågas svårt av att skorna är sandfyllda i tåboxen. Jag får springa och dra in tårna för att undvika smärtan. Att stanna och tömma dem skulle ta för lång tid. Istället använder jag denna tid till en klassisk idiotisk felnavigering - “Erik style” 4,5 km före målet som kostade mig runt sex minuter och en knapp kilometers extra löpning/förvirring.

Felnavigeringen börjar med att den sista och djupaste vattenfyllda hålan materialiseras framför mig, vattnet går över midjan och när jag tar mig ur denna vattengrav missar jag att markeringen tar en snäv vänstersväng, det går ju en fin stig rakt fram, det är den jag ser. Efter tvåhundra meter vänder jag men möter strax en hel hord med löpare. Tänker (varför litar jag alltid på andra löpare?) att de säkert har koll på läget och vänder igen bara för att 150 meter senare vända ytterligare en gång för att tillslut återvända hela vägen till vattnet och se att minst 10 löpare passerat. Knäckande. Tappar lite gnistan och springer nu bara på till målet. Upploppsrakan är två och en halv kilometer sandstrand “värsta sorten”. Jag kan inte springa fort där. Ser den första dansken jag passerat för en timme sedan framför mig, men kan inte matcha hans tempo på sand. Så här i efterhand kan jag ju konstatera att felspringningar hör till. Det gör jag minst i varannat terränglopp.

Jag springer i mål på en tid strax över 3.47 och jag har kapat 19 minuter på förra årets tid. Plats 28 och bästa svensk i herrklassen. I fjol sa jag aldrig mer. I år är jag redan sugen på reprisen 2016. Då skall jag ha gaiters (skydd mot att sanden tar sig in i skorna). Min högra stortånagel som har vuxit ut halvvägs efter ultravasan är åter blå och kommer trilla av före annandag påsk tror jag :)

Just det. Jag gjorde en film också.